Gresford – The Miner’s Hymn och Anders Rosdahls döde bror.

Nådens år 2017.  På hemväg med linje 151 efter en dag med nytt ärendehanteringssystem. Plötsligt rullar tårar längs min kind. Jag fumlar efter kepsen men håller den inte framför hjärtat. Man ska vara försiktig med manifestationerna i kollektivtrafiken.

Triggad av min spellista –  ”Gresford” med The Brighouse and Rastrick Band.  En hyllning till de 266 arbetare som 1934 dog i en gruvexplosion i Wales. En oändligt vacker hymn i de engelska blåsorkesterrepertoaren. I mina tankar är jag tillbaka i Svalöv. Farfars ventiltrombon med de lödda lagningarna, de nikotingula fingrarna, struphuvudena på magra halsar som guppade upp och ner och så Tage Sjöstrands klarinett. Solidaritet och arbetarfingrar på ventilerna.

I den känslan av vemod kom plötsligt Rosdahls döde bror vandrande nerför mittgången. Han satte sig på det lediga sätet bredvid mig. Han var den skelögde yngre brodern. Rosdahls var en typisk skånsk grovarbetarefamilj. Villan var sliten och fadern var kärv. Morsan minns jag knappt men hon hade säkert ett blommigt förkläde.

Anders och jag sålde Kvällsposten på Södervång. Vi var med i scoutpatrullen Björnen. Anders var stor och snäll. Hans brorsa var liten, tjock, pittögd och lite dum i huvudet. Så sa vi i alla fall. Detta utspelade sig nämligen på den gyllene tiden när en chokladboll fick kallas för negerboll, när en skelögd var en pittögd idiot, när klassklyftorna var skarpa som knivar och när en jävla utlänning var en jugoslav som luktade vitlök och slet ut sig i våra fabriker.

Det är den tiden de längtar tillbaka till – den ljuva guldåldern innan mångkulturalism och feminism och allt annat politiskt korrekt jävelskap.  Fast jag vet inte vad Rosdahls döde brorsa hade tyckt om jag vågat fråga honom där på buss 151. Det tordes jag inte utan såg bara rakt in i hans tomma sorgsna ansikte. Jag vet att jag inte var jävligast men jag flinade och flackade med blicken. Jag vandrade i ledet och jag var till lags. Lite som nu. Man är en feg jävel.

Jag minns känslan när jag hörde att man skurit ner honom. Jag hör suset på skolgården. ”Men han var ju dum i huvudet så det kan man ju förstå.” Man flyr in i sina bortförklaringar. Man är en feg jävel. Man borde sagt ifrån. Anders och jag tappade kontakten. Ingen aning var han befinner sig. Men hans döde bror sitter här. Ännu ett av de svek man ska bära närmast hjärtat.

Jag försöker. Jag vill. Jag misslyckas. Ikväll ska jag brodera SOLIDARITET med stora stygn på sovrumsgardinerna. Den ska jag aldrig glömma mer. Solidariteten.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s