Ett stort jävla slukhål

Terrorismen öppnar ett stort jävla slukhål mitt i gatan. Som i den där fasansfulla målningen av Peter Tillberg från sjuttiotalet – ”Mitt i Sverige”.  Den som gav mig rysningar när jag såg den första gången. Den ska visst föreställa Enköping men de där villorna som kantade gatan tyckte jag mig känna igen från min egen skolväg. Det där stora hålet låg där som en mardröm mitt på Göjegatan. Obevekligt närmade jag mig det med min blåa Monark. Bilden berättade om någonting som var på väg. Som inte gick att väja för- om vi inte…

Solidariteten är en svetslåga rakt på samtiden och framtiden. Okunnigheten skapar rädslor. Rädslorna skapar hat.  Även min egen rädsla gör mig hatisk ibland –det svartnar liksom för ögonen. Men jag måste andas. Människovärdet. Allas. Inte dra alla över samma kam varken muslimer eller sverigedemokrater. Ta steg. Orka. Inte förtröttas – möta dumhet med nyfikenhet. Varför tänker du så? Varför tänker jag så? Som en förbannad rumpnisse mot samtiden

Jag är en produkt av socialdemokratin. Jag har skavanker. Den ideologin har skavanker. Har misslyckats med mycket. Historien rullar. Vi har levt i en ficka av hyfsat ren luft. Ingenting är för evigt. Jag lever i individualismens tidevarv. Tror att det är jag som individ som måste ändra mig. Att det är min individuella kamp. Pyttsan.

Jag måste kränga av mig ett skal. Jag måste våga ta i händer. Det är jobbigt. Men omöjligt kan det ju inte vara.  Jag fixar ingenting själv. Jag är ett flarn. Men tillsammans. Vi måste. Vi äro tusenden. Vi ger oss inte. Många misslyckanden kommer det att bli och segrarna- segrarna de måste vi vinna gång på gång.

Slukhål är till för att fyllas. Något annat får inte finnas.