Miraklet i Brinkabacken

En lördag i oktober. Ännu har det inte skett några mirakel här på Åsgatan. Inga som jag känner till i vart fall. Jag förhåller mig för övrigt mestadels skeptisk till mirakel. Det som sker det sker.  Ingripande från gudomligt håll som står på vetenskapligt fast mark har jag väl inte riktigt sett ännu.

Jag sitter här och tänker på förhud.  Förhud är ju på tapeten igen. Den har ju till och med kommit fram i ljuset på centerstämman.  När det gäller manlig omskärelse har jag inga riktigt bra åsikter. Jag kan plocka fram en hel del som är mot och någon enstaka som är för. Fast ingen bottnar riktigt i min inre övertygelse. Det finns så många företeelser i världen. Man kan liksom inte ha djupt grundade åsikter om allt och alla. När det gäller kvinnlig omskärelse är det annorlunda. Den är ett djävulens påfund…

Det jag däremot kan säga är:  att om jag varit omskuren hade jag aldrig blivit bönhörd. Jag har nämligen blivit det en gång. En gång har jag fått uppleva ett mirakel. Ett mycket litet ett och dessutom ett som min inre naturalist snabbt kan plocka sönder till en räcka av vetenskapligt förklarade händelser. Men just där och just då – ett mirakel.

Jag hade ett par mycket konstiga blå kalsonger. Gylfen måste ha varit felskuren. Förhuden ramlade fram mest hela tiden. Jag hade många konstiga kalsonger när jag var pojke. En del handlades väl billigt på EPA och en del brukade jag få i julklapp av Elly och Helge. Min ingifte farbror Helge hade sytt dem själv i ett särdeles obekvämt syntetmaterial. Han hade gått på tillskärarakademin i Köpenhamn och slutade sin resa genom den döende svenska textilindustrin som uniformsskräddare i Karlskrona. Han var nog en bra skräddare men kalsonger var han kass på. Trust me!

De blå kalsongerna var på den där gången jag skulle cykla alldeles själv hem till mormor. Det var väl en mil så där. Varför jag skulle cykla själv till mormor minns jag inte. Men jag minns att jag blev väldigt kissnödig precis vid foten av den väldiga Brinkabacken som på min skånska slätt var en nemesis och ett Mount Everest. Man kunde bli kissnödig bara vid tanken.

Jag stannade vid vägkanten. Steg ned i diket. Gjorde det som skulle göras. Drog upp gylfen… Fan! Trots att jag så nogsamt stoppat in min ”tissemand” i kalsongerna – så stack min förhud ut ur den där jävla felkonstruerade kalsonggylfen och fastnade i blixtlåset. Fastnade var ordet.  Jag drog upp och ner. Den satt fast och visst gjorde det ont. Men. Det var inte smärtan. Det var skammen och paniken!

Det var mer än halvvägs till mormor. Visst kände jag folk i Brinkagården. Men inte kan man komma till någon, varken främmande eller känd människa, med sin jävla snopp fast i ett blixtlås. Det var ett alternativ som bara inte fanns. Hellre döden! Hellre utplånas från denna obarmhärtiga jävla slätt och dess förbannade Brinkabackar. Minns inte hur länge jag höll på. Förhuden blev allt rödare. Blod sipprade fram. Detta var slutet på allt värdigt mänskligt pojkliv.

Normalt bad jag aldrig några böner. Förstod inte riktigt hur man gjorde. Psalmversar hade vi lärt oss utantill i skolan – men man kunde ju inte ställa sig och läsa upp en sån. Någon kunde ju komma.  Det räckte bra som det var. Allt var bara så jävla pinsamt! Jag glodde upp mot himlen. Glodde mot allt det där blåa med sina jävla cumulusmoln långt där ovan Brinkabacken.  Mina läppar mumlade. Uttalade en bön. Ett tyst: Hjälp! 

Jag tog ett nytt tag i dragkedjan. Det släppte.  Det gjorde ont och det blödde. Men det släppte!  Jag kunde cykla vidare i full anständighet. Ingen behövde någonsin få veta om min skam och mitt livs elände. Min snopp slapp offentlighetens ljus. Ett mirakel hade ägt rum. Jag var fri.  Free at last…

Jag slängde där jävla kalsongerna sen. Mor fick veta hemligheten. Jag blev omplåstrad. Det glömdes bort för stunden. Allt var en helt obetydlig händelse i ett helt obetydligt liv.  Men en svag, mycket svag, förnimmelse av ett mirakel fanns kvar i min kropp.

Ett mirakel kommer sällan ensamt. Har det hänt i Brinkabacken kan det hända här. Händer det inte mig så kan det hända någon annan.

Det behövs bara ett par felkonstruerade blå kalsonger…