Man är ett stort jävla nyårslöfte…

Det där med att avge löften det kan jag. Att hålla dem har däremot utvecklat sig till en rätt sjaskig historia – om jag nu ska vara riktigt ärlig. Och det ska jag. Att vara ärlig har jag lovat mig själv. Många gånger. Någon gång bör man väl hålla det löftet – inom rimlighetens gräns naturligtvis och när det passar sig.

Hela livet har varit något slags evigt löfte om något annat. Något bättre. Något klokare och sannare. Detta har inte bara koncentrerat sig till nyår. Långtifrån. Detta har varit en lång resa av felslagna förhoppningar. Brustna löften. Tillkortakommanden. Självförnekelse och lögner. En sjaskig historia som sagt.

Livet. Jag tror det kallas livet. Allt man har velat göra med det. Så vacker man har velat vara. Så atletisk. Så klok. Så fokuserad. Så många korthus som har fallit. Så många bara rumpor som man stått där med i sin skam.

Löftena har flugit som rapphöns. Det är så mycket man velat lära sig.  Det är så lite man vet.  Man har velat vara en god människa. Det har blivit så många dåliga samveten och så många skämskuddar. Alltid har man snubblat på målsnöret.

Men man vill ju bara väl. Vill bli en bättre människa. En god som sagt. Vill sitt eget och mänsklighetens fromma. Man kommer dock aldrig ända fram. Kommer aldrig till skott. Genvägarna är liksom kortare.  Den breda vägen så välbekant och trygg.

Vad gör man då när man står inför ett nytt decennium? Lite förvånad och yr av att ännu finnas till. Ännu är man en människa i flocken. En flock som förvisso bränner sitt ljus i båda ändarna. Men här är vi ju trots allt: mänskligheten – fortfarande vid liv och vi sparkar.

Vad gör man? Man lovar. Man ger nyårslöften. Den här gången! Nu jävlar! Nu ska det hända grejer!

Det kommer inte att hända så mycket grejer. Det kommer att eka väldigt tomt. Men ännu ett år har man lagt bakom sig.  Det är vackert så. Snart ska man ta klivet in i ett nytt. Något lite bra kommer man väl i alla fall att göra under 2020? Allt kan ju inte gå åt pipsvängen!

Odla sin nyfikenhet och humanism. Duger det? Att aldrig rösta på ett parti med rötter i nazismen. Det är väl alltid något? Att bära sin ålderdom med värdighet – så mycket värdighet man kan uppbåda innan krämporna och demensen kryper under skinnet.

Att inte mäta sina medmänniskor med annan måttstock än sin egen.  Fast det där kommer aldrig att gå. Där kommer det att stupa den här gången.  Också.

Och vem ska hålla nyårstalet? Det får Thomas Mann göra. Han får avsluta det som det Schillertal han höll när han kom tillbaka från exilen. När nazismen besegrats. Den gången. Med en maning ”till kärlek, till fred, till det som kan rädda människan – aktning för sig själv.”

Och så ”Frohes neue Jahr” då…

2 reaktioner på ”Man är ett stort jävla nyårslöfte…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s