Om vevaxlar och döden…

Kära dagbok. 23 januari.

Har fått en tillfällig knäpp och inbillar mig att jag ska förbättra min tyska.
Lyssnar på radio – Westdeutscher Rundfunk. Fråga mig om lokalpolitiken i Nordrhein-Westfalen. Jag vet en del. De debatterar i deras Landtag om onlinecasinon och sockerskatter. I går desarmerade de en bomb i Köln. Ikväll har det bildats en ny ”Akademie für Islam” också det i Köln. Oj, oj vad det måste mullra ” in Sozialen Medien”…

Sitter och lyssnar på ett countryprogram på WDR 4. Bara gamla klassisker. Dolly, Johnny Cash, George Jones och Hank Williams:
“When you are sad and lonely and have no place to go
Call me up, sweet baby, and bring along some dough
And we’ll go Honky Tonkin’, Honky Tonkin’Honky Tonkin’,
Honey BabyWe’ll go Honky Tonkin’ ‘round this town”

Ett budskap som håller än. Ett embryo till en livsfilosofi. Ta inte allt som händer alltför mycket på allvar. Kom ihåg att saker också sker mest av en slump och att det mycket väl kunnat gå annorlunda. Gräv inte ner dig. Med lite deg och en partner – Honky Tonket är alltid bara några steg bort.

Betrakta världen som ofullbordad. Den är inte färdig. Det är inte slut. Var öppen mot allt som är annorlunda Vi måste fullfölja våra liv. Leva hela vägen. Så länge det går och vi orkar.

Puh. Kära dagbok. Jag är full av skit.

Såg att en gammal klasskamrat har fullföjt sitt liv. Eva som växte upp i Tirup har dött. Börjar bli några stycken nu. Eva kände jag inte så väl men jag förstod att hon var mycket sjuk sista åren. Inget liv är förslösat. Alla räknas och är viktiga.

Nu sjunger TimMcGraw ”My little girl”. Det får bli en hyllningssång till den lilla Eva som jag började första klass med. Även om det när jag lyssnar på texten egentligen nog är en sång som en pappa sjunger till sin dotter. Nåja en hyllning till Eva är det i vart fall.

Tirup. Där minns jag också att det bodde en bilmekaniker. Han hade verkstaden hemma i huset. Jag minns en lada som luktade motorolja. Kritstreck på väggen för att ställa in belysningen. Trasselsuddar. Oljefat. Skitig overall. Jag tror han söp. Olycklig var han i vart fall. Frun hade lämnat honom. Den där jävla vevaxeln på farsans folkvagn årsmodell 1961 gjorde det nog inte bättre. Det var ständigt krångel med den.

Vi har alla brutna trådar i vårt inre. Ingen av oss är fullkomlig. Vi måste leva med varandra i den här världen. Vi måste ha tolerans för defekter och avarter i vår värld och i vår tillvaro. Vi måste vara tålmodiga med våra medmänniskor.

I evighet och i Honky Tonk! Amen.

2 reaktioner på ”Om vevaxlar och döden…

  1. Har nu förslösat (alternativt berikat) min utmätta (?) tid med att läsa om Emma Willard samt närstudera en högupplöst version av hennes tidstempel. Gustaf II Adolf och Carl von Linné verkar vara Sveriges ödmjuka bidrag till världshistorien sett ur 1800-talsperspektiv. Skulle någon — och i så fall vem — från senare år kvalificera sig?

    Gilla

    1. Låt säga berikat.🙂 Närstudier är sällan slöseri med tid. Alltid krokar det i något annat. Jag är lite svag för Ellen Keys beskrivning av bildning. Det som finns kvar när vi glömt det vi lärt. Det är så jag jobbar. 🙂
      Funderar på din fråga. Kan inte dra fram någon ur rockärmen. Svante Pääbo? Vi kan väl åtminstone enas om att det inte är Jockiboy…

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s