Två blodröda segel – ode till Rune

Tiden är inte en rak linje. Låt oss enas om det. Vet inte riktigt vad tiden är. Vet bara att den är mitt ibland oss. Tiden kan anta formen av kristall. Dagar som klumpar ihop sig. Sekunder och minuter som blir till pärlor innanför våra skal. Andra dagar rinner den som vattnet. Rakt genom våra fingrar. Ibland fryser den helt enkelt till is.

En veckas skånsk semester var en kristall. Tiden skimrade vackert vid ett hav som inte ännu var för kallt att bada i. En klump av ljus med bekanta, släkt och vänner. En vecka då man går upp två kilo och det är värt det. Sådan kan tiden också vara.

På tåget hem hörde jag att Svinö Rune hade dött. Det är Marie som håller koll på dödsannonserna. Jag känner inte många här. Inte bland dödsannonserna i vart fall. Inte ännu. Det kommer.

Svinö Rune var också en kristallklump i det ständigt strömmande vattnet av arbetstid. Han och hans evighetslånga historier. Där vi satt mitt emot varandra vid varsitt skrivbord på trafikupplysningen. Historier ständigt avbrutna av människor på andra sidan koppartråden.

Det var den där tanten som ringde varje dag. Hon som skulle åka mellan Norrbo handel och Nyhammar. Det var ungdomarna som ringde och kollade om den turen på linje 36 gick via Gubbo eller Lernbo. Alla de som undrade vad det kostade och när det gick.

Vi lärde oss allt om riktnumren och dialekterna i Dalarna. Lärde vem som hälsade ”Hoj” och vilka man skulle krusa för. Detta var dagar innan internet och appar. Det var de svarta telefonernas tid. Det gick det också. Vi kallades både det ena och ibland det andra. Rune lärde mig att i efterhand skratta åt de där arga och elaka.

Svinö Rune var en gammal busschaufför som blivit omplacerad till trafikupplysningen. En sargad kropp som fallit åtta meter rakt ner i betongen vid bygget av Huddinge sjukhus. En kropp som lyft massor av tungt bussgods. En som slitit men som också bar på en humor som kunde försätta berg och kollra tanter.

Rune hatade kungahuset ända in i ryggmärgen. Ville man sätta i gång honom kunde man bara trycka på knapparna ”drottning Silvia” eller ”prinsessan Sibylla”. Klassmedvetenheten var djupt rotad. Han kunde få mig att skratta så hela min klumpiga kontorsstol slog runt. Rune fick mig att fnissa tanterna rakt in i örat – i ett arbetsliv som ännu var lite på en höft. Detta var innan processernas och rutinernas tid. Det var en glädjens tid.

Rune var bra på att slå i papperstidtabellerna. Sämre dock att slå i den rudimentära databas som vi hade. Ibland svarade han helt uppåt väggarna. Det förstod till och med jag. Drog till med något när han inte visste. Han ville aldrig lyssna när jag rättade honom. I stället hände det att vi sjöng Sven Olof Sandbergs gamla dänga ”Två solröda segel” men vi brukade ändra texten till ”Två blodröda segel”. Han sjöng mycket bättre än mig.

Man möts i ett arbetsliv. Klumpar ihop sig. Skiljs. Får enstaka rapporter. Kommer sig inte för. Slarvar med relationer. Sen läser någon en dödsannons i Dalarnas tidningar.

Livet. Tiden.

Rune. En dag, om så bara en dag, ska vi sträva med våra blodröda segel rakt ut mot horisonten.

En gång till vill jag skratta så som bara du lyckades få mig att skratta.

En reaktion på ”Två blodröda segel – ode till Rune

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s