Om tingens sanna natur

Tidig söndagsmorgon. Den nattjästa degen ligger uppstjälpt på svärmors gamla bakbord. Jag lyckades hyfsat med vikningen. Lite kladdig men får den ligga någon timme – så blir det nog goda baquetter.

Gröten på rågfingor och fyrkorn ligger fortfarande i blöt. Den ska visserligen koka sina trekvart. Men ännu är det för tidigt. Det kommer dröja någon timme innan man hör den första fisen från sovrummet. Signalen att det är dags att börja mala kaffet.

Igår kväll rökte jag en cigarr på den gemensamma balkongen. En relativt billig sak från Dominikanska republiken som jag burit med från Helsingborg. Det var kyligt. Frosten nöp i örsnibbarna. I öronen hade jag stoppat Mark Knopfler. Min mor satt med mig där på balkongen.

Inte är hon med mig hela tiden precis. Men de sista åren hade vi några sådana där möten i absolut frid. Allt som var gammalt och sårigt var förlåtet. Det fanns bara vi. Det var stunder som var sådana som kokkaffet måste ha varit när man låtit skinnet från lutfisken koka med. Allt det grumliga klumpade ihop sig och sjönk till botten.

När morsan var omstoppad och det var långt till nattpatrullens besök blev det några kvällar där precis i kanten av bokskogen. Med cigarr och Mark Knopfler.

Hon var ett föredöme in i döden morsan. Hon gav aldrig upp. Sista gången vi sågs. När hon hade ett synfält stort som en ärta efter stroken. Då tog vi ett sista tag i herr Parkinson och gjorde en sväng med rullatorn uppför backarna.  Som ett mantra väste hon i backen : ”Nu måste jag börja träna. Nu är det dags att ta nya tag.”

Cigarren var god men jag var lite salongsberusad. Stefan hade tidigare bjudit oss på surkål till lunch med några olika viner från Alsace. Sen hade det blivit käsekuchen och päronsnaps. Det slog mig först efteråt att han kanske firade att de äntligen fick död på den där svenske kungen vid Lützen. Gott var det i vart fall…

Mitt i alltihop tog vi ett varv runt Kålgården. Luisfran for iväg i en lång vindlande redogörelse om Ökenfäderna, Benedikts regel och Johannes av Korset… Jag älskar att lyssna på sådana där monologer. Kan lägga in några stickrepliker som gör att man tror att jag är med och att jag fattar. Något jag lärde mig redan på högstadiet när de andra killarna pratade om sina trimmade mopeder.

En jackad kolv eller Johannes av Korset. Samma mystik för mig. Jag är som den Leonard Zelig som Woody Allen så brilliant berättade om. En social varelse som likt en kameleont snabbt anpassar sig till sin omgivning. I filmen fanns en mörk klang eftersom Zelig var juden som måste anpassa sig i skuggan av antisemitismen.

I mitt fall är det bara arbetarklassen som gör sig påmind. Den osäkerhet som det innebär att passera klassgränser. Att inte höra hemma på riktigt någonstans. Man bara låtsas att man hör hemma både här och där

Epilog.

Fisen från sovrummet uteblev. Kontakt skapades ändå. Bröd och gröt och kaffe. Dagens Nyheter läste min kontakt med pennan som vanligt i högsta hugg. Samtiden måste kommenteras.

Man har passerat gränser och man hör inte hemma någonstans . Men hos den där kvinnan som det på måndag är precis 35 år sedan jag första gången såg på Fasching. 35 år efter att ha ramlat i en berusad fnittrig danshög till tonerna av Electric Bitter Funeral Beer Band. Naturligtvis är det precis där och hos henne man hör hemma. På gott och på ont som det är i alla liv och alla relationer.

Det privata är också politiskt. Man kan välja att sticka huvudet i sanden eller man kan agera. Osäker på var jag hör hemma och vad som är tingens sanna natur så sticks mitt huvud i sanden och agerandet sker i smyg.

En dag ska jag bli en kämpe som min mor och brinnande och stark som den kvinna jag älskar mest.

En dag. Det är aldrig försent!

Som en folkhemmets Sven Duva knyter man sin näve i fickan och funderar på var man ska placera ut bananskalen när den blåbruna smörjan flyter förbi.

No pasaran!