En stjärtlapp. Färg rosa.

Tänk om livet var en färd på en rosa stjärtlapp. Om livet levdes där i den lilla backen i hörnet av det gamla Kronobränneriet. När marken är isig under snön pirrar den backen alldeles tillräckligt i magen.

Tänk om livet var den där fåniga leken på snurrkarusellen i Kvarnparken. Den där jag ger superfart och pratar skånska, danska, tyska, engelska och italiensk/fransk/finsk gallimatias. Där supersnurrarna under olika alias tävlar om guldet. Sverige vinner alltid. Skåne brukar bli sist. Jag har valt att inte ta det personligt.

Livet är ingen lek. Vi kan inte gå in och ut ur verkligheten. Inte så som vi stoppar leken när den börjar gå överstyr.

Bachmut är ingen lek.

Tänkte på Lars på Ryttaregatan i samband med förra veckans dåd i Hamburg. Lars var jättegammal och hade den största snusprilla som jag någonsin sett under sin läpp. Hans förnamn hade jag inget emot. Det var stilfullt men hans farmor var en elak jävla kärring. Lars sa att hon var Jehovas vittne.

Sådana vittnen hade jag mycket vaga begrepp om. Tanten var folkilsken och stod ofta och skällde på stentrappan till det gula huset. Så den där jävla Jehova var nog inte så mycket att vittna om.

Men sådana vittnen ska också få leva.

På Ryttaregatan bodde också min farbror Dore. Han hade varit en mycket röd socialdemokrat. Fast nu var han Skorstensfejarmästare med eget företag och Rotarynål. Nu var det mest näsan som blev röd när det dracks grogg.

Sådana näsor och nålar ska också få finnas.

Efter något födelsedagskalas när det druckits extra mycket grogg och bråkats extra mycket politik gick vi hem från Ryttaregatan längs Carl XI:s gata. I den där trätan hade min farfar eldat upp sig och av någon outgrundlig anledning börjat prata om en komet som var på väg.

Himlen över Svalöv var plötsligt alldeles full av stjärnor och jag blev alldeles hudlös. Universum var oändligt och jag var mycket liten. Jag minns inte hur vi kom hem. Mor torkade mina tårar och jag tror att en gammal nalle kom fram ur den gula lådan.

Hudlösa pojkar som kramar nallar. Sådana ska vi också älska.

Idag är jag inte rädd för kometer. Idag är jag mer rädd för att sanningen blivit individuell. Rädd för att det är så mycket närmre till hatet än till förståelsen

Någon slags gemensam sanning måste vi ha. Inte en evig men en som bygger på empiri, förnuft och känsla.

Ibland ställer jag mig mycket nära en liten flicka med en rosa stjärtlapp. Där i värmen av våra kroppar bor en trygghet. En insikt.

Allt är inte kört!

Det finns inte hur mycket jävla hat som helst i denna värld. Allt är inte bara dynamit och ammunition.

Det finns stjärtlappar. Det finns lek som vi kan gå ut och in i.

Vi får börja där.