Onsdag 23 augusti
Den enda som sa hej i morse var renhållningskillen från Somalia som jag mötte i höjd med Bergströms skor. Han plockade fimpar med sin griptång. Vi har skapat en mikrorelation. Vi har samma tider.
I övrigt skyndade en ström relativt nymornade människor förbi på väg mot sina arbeten. Idag observerade jag honom igen. Mannen med den mycket mjuka och lite släpiga gången. Långa ben och långa liksom nigande steg. Mötte honom ganska långt upp på Slaggatan. I går var det vid Stora Torget. Det var jag som var lite sen. Han höll tiden.
Jag stannade upp och vände mig om för att följa hans väg mot nordväst. Kom på mig med att sticka ut tungan mellan läpparna. Jag gör det – sticker ut tungan. En reflex när jag studerar omgivningen och är riktigt intresserad. Det är precis som om jag måste slicka på situationen för att ta den till mig.
Marie blir av lättförståeliga skäl irriterad. ”In med tungan!” ”Du ser så jävla dum ut!” Jag förstår det. Jag ser dummare ut än vanligt. Det är inte bra för mitt rykte. Vill vara snygg, sofistikerad och lite gubbcool. Sen står man där och blänger med sin jävla tunga mellan läpparna. Lik förbannat! Som en IDIOT!
De senaste dagarna har jag för övrigt hamnat i träsket av gångarter. Kvinnan som skyndar lätt struttande på väg mot socialkontoret med sina breda lår och utstående fötter. Gubben med jeansjackan med sitt märkligt målmedvetna malande. Tanten med rullatorn som påminner om morsan. Parkinsonstelheten. Sen har vi blandmissbrukarna och gymnasieflickorna i flock.
Människa efter människa – lika men alla olika. Man blir fast. Tungan ute. Själv med gångstil som tangerar en krattas. Ingen spänst och utan stuns och fart. Lever ett liv där jag tycker att alla går mycket snabbare och mycket sensuellare. Nåväl. Har senaste dagarna blivit så hänförd av alla dessa gångstilar att jag varit tvungen att beställa ”Gångarter och gångstilar : rum, rytm och rörelse till fots” av Susanne Österlund-Pötzsch på fjärrlån. Vi får se om den kan stilla min nyfikenhet. Om den får mig att dra in tungan.
Gångstilar – det går mode i dem också, tro’t eller ej - Avsnitt av STIL i SR Play
Sen i måndags stiger vi av bussen vid Stationsgatan i Borlänge igen. Arbetet med ombyggnad av gamla Domus till högskola framskrider. Jag stod och informerade på stan när trafiken återgick. Många tycker att den ”nya” högskolan blir fin. Jag vet inte om det blir bättre av att spika panel på fyrkanter. Ser ingen arkitektonisk vision över staketet. Men vi får se när det är klart. Mänskliga relationer kan piffa upp de tristaste ställen.
Nu när vi börjat stiga av vid Borlänge centrum igen har jag återupptaget min relation med Postflickan. Wilhelm Gieseckes skulptur vid entrén till gamla posten. Det där vackra blå huset som ger så många minnen. Dit jag cyklade med dagskassorna från busstationen i en plastpåse på pakethållaren. Det var den tiden. Det samhällsbygget.
Det var där postkassörskorna fanns. De som jag älskade för deras fullständiga brist på ”kundservice”. Deras strävhet men också de där stråken av sadomasochistisk kärlek i deras bittra byråkratiska regler och rutiner. Som jag älskat och hatat dess postkassörskor. Det var den tiden. Det samhällsbygget.
Postflickan står kvar. Fast jag blev lite besviken när jag såg att hennes systerskulptur i Eskilstuna bara heter ”Stående kvinna”. Det är som om det där med ”post” bara klistrats på. Som om hon kunde hetat ”Systembolagsflickan” eller ”Frisörflickan” om placeringen och beställaren varit en annan.
Hon är min Postflicka. Hon vaktar mina minnen. Men jag delar henne med andra. Ärgen vid hennes sköte är bortsmekt.
Det var inte jag! I varje fall inte idag…
Exakt på gränsen mellan lycka och överlevnad 