En privatmans vedermödor

13 November. Kära dagbok! Idag har jag varit och undersökt posten med magnetkamera. Åtminstone var det detta Jon trodde att jag sökt ledigt för när jag berättade om det igår. Han såg lite nollställd ut. Varför det, frågade han? Vad har du med posten att göra? Min skånska vållar mig problem här uppe i mellersta … Fortsätt läsa En privatmans vedermödor

Mörkret kommer så plötsligt

29 oktober.  Kära Dagbok. Mörkret kom så plötsligt. Jag vänjer sig aldrig riktigt vid detta. Ikväll var det alldeles mörkt när jag tog min lilla ränsel och travade iväg från kontoret. Mina steg var tunga. Långkalsongerna kändes trånga i skrevet. Brasilianska presidentval. Beväpnade amerikanska rasister. Vinterdjävul. Mörkerhelvete. Det är mycket nu. Jag tog ut min … Fortsätt läsa Mörkret kommer så plötsligt

Det där korta Kevin Coyne livet och bomberna i USA

En gång passerade vi den där gränsen. Vi lämnade den där allt trängre livmodern och stack ut våra huvuden. Me too. I mitt fall med hjälp av en sugklocka. Barnmorskan täckte småningom mitt lilla toppiga huvud med en röd tomteluva av crepepapper. Kring min mycket lilla handled knöt hon ett grått hjärta av trä. På … Fortsätt läsa Det där korta Kevin Coyne livet och bomberna i USA

Om flisan och bjälken

Det är för jävligt med alla dessa flyktingar som våldtar våra svenska kvinnor och gör så att vi inte har råd med att vårda våra gamla. Det finns inget klimathot. Alla sverigedemokrater är sjuka i huvudet. President Trump har en jävligt ful frisyr och han är för övrigt också sjuk i huvudet. Ibland funderar jag … Fortsätt läsa Om flisan och bjälken

Bekännelser av en subversiv tråkmåns.

Tjofaderittan lambo. Tänk om det bara är det som allting egentligen handlar om. Tänk om det är jag som har fel och har gått alldeles vilse. En av dessa förhatliga vänster/liberal/kryptomarxistiska kulturkoftor med anarkistiska böjelser. En av dom som måste göra avbön inför representanterna för verklighetens folk. Jag ser mig med krum rygg och med kepsen … Fortsätt läsa Bekännelser av en subversiv tråkmåns.

Berndt, fusket och en röd pall i galon

Berndt svarar aldrig på mina mejl. Jag har googlat och nuförtiden är han rektor någonstans i Sydsverige. Jag har sett bilder som sägs vara han. Dom visar en gubbe som jag inte känner igen. Jag har provat att kontakta honom några gånger. Bara för att säga hallå sådär i största allmänhet. Jag har inte alls … Fortsätt läsa Berndt, fusket och en röd pall i galon

Ett stort jävla slukhål

Terrorismen öppnar ett stort jävla slukhål mitt i gatan. Som i den där fasansfulla målningen av Peter Tillberg från sjuttiotalet – ”Mitt i Sverige”.  Den som gav mig rysningar när jag såg den första gången. Den ska visst föreställa Enköping men de där villorna som kantade gatan tyckte jag mig känna igen från min egen … Fortsätt läsa Ett stort jävla slukhål

Om att gunga ett barn

Vårt konsumtionsbegär fortplantar sig som ringar på vattnet. När plumset av den sten som är mat för dagen och tak över huvudet fortplantat sig tillräckligt långt bort i ankdammen så hamnar vi i funderingar om skillnader i grävlingsborstens kvalitet på rakborsten. Jag vet - jag har varit där. Inköpets tillfredsställelse och den fina kartongen värmer … Fortsätt läsa Om att gunga ett barn

Om en sprucken reklampenna och människans obotliga ensamhet

”Varför har du inte svarat på mina meddelanden?” Hans röst färgades av en stor bitterhet. Han ansträngde sig nog men känslorna var sköra och knivskarpa på en och samma gång. 23 mars. Störningskonferens i två dagar hos Samtrafiken. Digital transformering och brutna förbindelser i kollektivtrafiken. Detta går att transformera även till våra egna liv. Förbindelser … Fortsätt läsa Om en sprucken reklampenna och människans obotliga ensamhet

Då tar jag återigen ner mitt timglas

Livet är inte enbart en värld av små blommor. Det finns en jävla massa dynga också. Jag vet att den behövs, dyngan, för att allt det vackra ska spira. Men ibland tränger den där gödseln långt över kanten på mina gummistövlar och rinner ner och in mellan tårna. Man klickar fel på det här stora … Fortsätt läsa Då tar jag återigen ner mitt timglas