Ethel – allt är förlåtet.

Publicerad den av Lars Grahn

Jag hade svårt för Ethel Johannesdotter-Eliasson. I alla sammanhang stod hon i sin folkdräkt och gned på sin jävla fiol. Vid särskilt svåra tillfällen läste hon något hon själv hade skrivit. På onsjödialekt – sån dom pratade i Billinge. I mina tidiga tonår var jag allergisk mot sånt. Lika allergisk som jag kan vara idag … Fortsätt läsa Ethel – allt är förlåtet.

Vi växte upp i gröna, bruna eller vita rum.

Publicerad den av Lars Grahn

Plusgrader och minus. Sol, snö och regn. Klimatförändringarna varvar vädret som lagren i en marängtårta. Vi har blivit ett folk med dubbar under kängorna. Knarret av snö har blivit till ett rasp av dubbar mot is. Vad minns man av sin barndoms vintrar? Det blåste kallt när man stod i kanten av åkern i Södra … Fortsätt läsa Vi växte upp i gröna, bruna eller vita rum.

Folkets hus, tanterna på bingon och jag.

Publicerad den av Lars Grahn

  Ett sätt att hantera vår tids gigantiska utbud är att bryta ner det till mycket små enheter. Från Spotify fiskar jag upp enskilda låtar. Låtar jag sen stoppar i mitt inre 7-tums vita singelfordral. Spelar dom sen om och om igen. Som jag gjorde då. När kassan var skral och utbudet mindre.   Just … Fortsätt läsa Folkets hus, tanterna på bingon och jag.

Jag ger fullkomligt fan i den jävla näktergalen.

Publicerad den av Lars Grahn

Staden var alldeles som renskrubbad. Det forsade i Faluån. Läste att det på ett dygn kommit 80 millimeter regn vid Lugnet. Det var en augustieftermiddag som kändes kylig efter regnet. Såg några höstjackor som kommit fram. Det småvimlade på stan. Pandemirädslan något på tillbakagång. Talibanerna är inte ännu framme här vid barrskogskanten. Det råder lugn … Fortsätt läsa Jag ger fullkomligt fan i den jävla näktergalen.

Den lite sura doften av en döende fiskhandlare

Publicerad den av Lars Grahn

Gräsänderna snattrade i dammen vid Kålgården. Ännu finns det öppet vatten. Det strömmar. Änderna såg oss som potentiella fågelmatare och tog sikte. Öronlapparna på min lite löjliga mössa fladdrade i den kyliga vinden. Solen sken och vi vandrade i tystnad. Vandrade i den tystnad som två som älskat varandra länge kan bo i utan att … Fortsätt läsa Den lite sura doften av en döende fiskhandlare

Vingmutter och livet efter detta

Publicerad den av Lars Grahn

En räknare jag startat i datorn säger att det är 1072 dagar till kvar pensionen. Det hela känns mycket patetiskt. Minns en trafikplanerare på Kalmar länstrafik som hade en sådan när jag gjorde ett studiebesök där för väldigt många år sedan. Då var man mitt i karriären och fnös åt sådant. Nu är man där. … Fortsätt läsa Vingmutter och livet efter detta

Minnen som showroom för gravstenar

Publicerad den av Lars Grahn

När man nalkas en grav som man inte besökt på några år då närmar man sig försiktigt. Är man gravrättsinnehavare på långdistans bär man sitt dåliga samvete med sig i påsen med den vita rosen. Den vita ros vi köpte i en blomsteraffär i Gislaved på vägen ner.Billeberga kyrka tronar på slätten. Slätt är det … Fortsätt läsa Minnen som showroom för gravstenar

Om vevaxlar och döden…

Publicerad den av Lars Grahn

Kära dagbok. 23 januari. Har fått en tillfällig knäpp och inbillar mig att jag ska förbättra min tyska.Lyssnar på radio - Westdeutscher Rundfunk. Fråga mig om lokalpolitiken i Nordrhein-Westfalen. Jag vet en del. De debatterar i deras Landtag om onlinecasinon och sockerskatter. I går desarmerade de en bomb i Köln. Ikväll har det bildats en … Fortsätt läsa Om vevaxlar och döden…

Vägen från Bialitt via Bethel till bajs och John Sebastians smutsiga glasögon.

Publicerad den av Lars Grahn

Jag var naturligtvis inte där. Det är jag helt säker på. Det är mycket sällan jag varit på rätt ställe vid rätt tillfälle. Har jag någonsin råkat vara där man borde ha varit har jag definitivt varit där för sent. Nu är det mesta mycket för sent. Det är ”sent på jorden” och ”det vita … Fortsätt läsa Vägen från Bialitt via Bethel till bajs och John Sebastians smutsiga glasögon.