Exakt på gränsen mellan lycka och överlevnad
. När jag går över asfalten vill jag att mina fotsteg hörs med en alldeles särskild resonans.
Det är som ett litet gerillakrig. Jag smyger i min barndoms gränder och prång. Vandrar den där lilla vägen som gick mellan husen på Ängabäcksvägen och Göjegatan. Girar ner mot Ängabäcken och ser kondomerna som ligger på stigen. Cigarettpaketen och de tomma flaskorna Koskenkorva. Osäkrar mitt gevär. Siktar på minnena. Ett gevärsskott rakt in i … Fortsätt läsa Skit i auktoriteterna! Tänk fritt!
En lördag i oktober. Ännu har det inte skett några mirakel här på Åsgatan. Inga som jag känner till i vart fall. Jag förhåller mig för övrigt mestadels skeptisk till mirakel. Det som sker det sker. Ingripande från gudomligt håll som står på vetenskapligt fast mark har jag väl inte riktigt sett ännu. Jag sitter … Fortsätt läsa Miraklet i Brinkabacken
Levande alldeles ensamma i våra små världar av tillkortakommanden och förhållandevis små förtjänster vore vi inte mycket till människor. I ensamheten kan man förvisso skapa sin egen lilla värld – men om ingen bringar ljus i det inre dunkelt så går man vilse. Utan de små berättelserna kunde jag inte leva. Berättelserna om medmänniskorna och … Fortsätt läsa Vad vore vi utan livets små berättelser?
Livet var som en mycket smal stig. Ibland gick man den alldeles rakt fram. Ibland vek man av in på Svalegatan. Man kunde ställa sig och titta rakt upp i himlen. När solen gått ner bodde det stjärnor däruppe. På Krings konditori köpte man Casablancabakelser med bananglasyr. Om jag bara fått äta en enda tugga … Fortsätt läsa Tanter, bakelser och ett mystiskt ljus över slätten
Ode till Sigrid. Flashbacks från folkhemmet. Vi föddes i ett folkhem Sigrid och jag. Det finns de som nostalgiskt blickar bakåt på det. Rasen var ren. Vi hade katederundervisning och nog hade vi betyg allt. Redan från andra klass. En del av oss lyckades det till och med bli folk av. Vad jag blev får … Fortsätt läsa Ode till Sigrid
En gång var jag en liten gosse ritad med vit krita på en trottoar i Svalöv. Min cykel var ritad precis bredvid. Som en Linus på linjen rörde jag och cykeln oss genom samhället. I natt drömde jag om Svalöv. Jag sov oroligt. Drömmen skingrades som en rök när väckarklockan kallade mig till vardagen. Några … Fortsätt läsa Svalöv och stoltheten
13 November. Kära dagbok! Idag har jag varit och undersökt posten med magnetkamera. Åtminstone var det detta Jon trodde att jag sökt ledigt för när jag berättade om det igår. Han såg lite nollställd ut. Varför det, frågade han? Vad har du med posten att göra? Min skånska vållar mig problem här uppe i mellersta … Fortsätt läsa En privatmans vedermödor
Marianne ringde mig i veckan och berättade att Elsa hade dött Hon dog hemma i sin säng på Hantverksgatan omgiven av sina närmaste. Det hade gått fort och alla fem barnen hann inte hem. Sista gången jag såg Elsa var i september när vi var nere i Skåne. Elsa öppnade aldrig dörren den gången. Vi … Fortsätt läsa Elegi över en trappstäderska
Nyss vandrade jag barfota över trägolvet. Det kändes svalt mot mina fotsulor. Nuförtiden vandrar jag i huvudsak fram och tillbaka längs sidlinjen. Så har det inte alltid varit. En gång var jag en hjälte i mitt eget drama. Hade hår som rufsades och kinder som klappades. Jag stod mitt på scenen – i den lilla … Fortsätt läsa Tankar vid sidlinjen
Det är rädslan och lyckan från fladdrande läppar jag minns från min barndom. Mitt första minne är kyrkklockorna. Jag höll min farmor i handen och vi var på väg mot Svalövsgården – eller Svalegården som hon sa. Hon var ingen vidare barnvakt. Ängslig och rädd för världens alla faror. Universalmedicinen hette barnalbyl. Den var verksam … Fortsätt läsa Mina läppar har fladdrat
"Seeing is not enough; you have to feel what you photograph." — Andre Kertesz
OM ATT SKRIVA OCH ATT SKRIVA OM
modifierade sanningar
