Exakt på gränsen mellan lycka och överlevnad
. När jag går över asfalten vill jag att mina fotsteg hörs med en alldeles särskild resonans.
Ungdomarna bar kostymer och vita klänningar. På deras huvuden satt vita mössor som liknade små svampar. De flesta var påverkade av innehållet i aluminiumburkar som skakades och skvättes över bussfönstren. Trängseln på Stationsgatan var hysterisk när studentflak och linjetrafik skulle samsas. På några flak skrek de som stuckna grisar. På andra såg de mest uppgivna … Fortsätt läsa Alla kan bli hjältar – åtminstone för en dag
Bäckagubben minns jag. En man som levde i samhällets utkant och som for förbi på sin moped. I mitt minne svischar han på sin Crescent precis så som den där motorcyklisten i Fellinis Amarcord. Hans verkliga namn lärde jag mig aldrig. Han var min alldeles egen Näck i gummistövlar, blåbyxor och keps. I mitt huvud … Fortsätt läsa Människor jag minns – Bäckagubben
Anders minns jag från Säters järnvägsstation. Det hände att jag satt på en bänk invid stationsbyggnaden. Någon gång skulle jag åka iväg. Ibland satt jag istället och väntade på att någon skulle komma. Med Anders var det inte så. Han skulle ingenstans. Resenärerna intresserade honom egentligen inte heller. Det var godsvagnarna han observerade. Vi kom … Fortsätt läsa Människor jag minns – Anders
I lördagens DN läste jag om den koreanske poeten Ko Un. Artikel om Ko Un i DN 3 juni 2017 En artikel som genast fick mig att gå till biblioteket. Poeten som blev munk efter traumatiska upplevelser under Koreakriget och som valde att lämna tempellivet för att engagera sig politiskt mot militärdiktaturen. Honom vill man … Fortsätt läsa Min tandläkare får mig att tänka på Chuck Norris
En man i äldre medelåldern irrar runt i slitna kalsonger. Nakna fotsulor mot parkettgolvet. Vaknat upp till en pingstdag. Mötts av nyheten om ännu ett terrordåd. Kroppen dränerad på all energi. Inte en gång till! Vad är detta för jävla värld? Tittar upp mot bokhyllan – möts av Mumintrollet och den där mexikanska liemannen. Är … Fortsätt läsa ”Äntligen en ny dag.”
Busch drog sin sopsäck längs den mittgång som skiljde tallriksmaskinerna från foliemaskinerna och packlinjen. Det gick mycket sakta. Så sakta så om sakta någonsin ska definieras vetenskapligt så bör enheten vara Busch. En snigel rör sig till exempel, mellan tummen och pekfingret, i sisådär 2,5 Busch. Hans vandringar var liksom arketypiska. En stor fet karl drar … Fortsätt läsa Zen enligt Busch
Minnen, funderingar o annat
om teknik, miljö och samhälle
Livet och fotografi
Exakt på gränsen mellan lycka och överlevnad 