En bra dag i livet kan bestå av Elda med höns, prisbelönta bröd och postens diligenstrafik.

Zen och seniorkort.  Tredje resan. Hedemora – Säter.  12 januari 2024.

Med ett nytt liktornsplåster på höger stortå gick jag som på äggskal mot Knutpunkten. Det fanns inget direkt samband mellan plåstret och äggskalen. Liktornen befinner sig i en relativt stillsam period. Äggskalen var helt meteorologiskt betingade. Kyla som blivit plusgrader hade skapat en giftig cocktail av sörja och blankis på trottoarerna.

Linje 131 mot Hedemora var sen. Vi var bara två resenärer. Sådant gör mig numera lätt nervös. Fan då ryker den här turen också snart. I Region Dalarnas senaste besparingspaket så drog man in turer i landsbygdstrafiken med färre än 3 resenärer. Visst – man ska inte köra med tomma bussar. Men när man glesar ut trafiken bara till högtrafik så finns det risk att resandet kollapsar helt. Det måste finnas ett utbud, ett skelett av turer, för att kollektivtrafiken ska vara relevant.

Nåja. Nervositeten vändes snart i gott humör. Den andra resenären var Tomas K som jag inte pratat ordentligt med sedan mitten på nittiotalet. Då var vi båda med och ordnade en konsert med Norrlåtar i Yttre Hedens bystuga. Vi ses ibland på stan. Hälsar och utbyter artighetsfraser. Nu fick vi en hel timme i en tom buss. Han med roten i Hedemora och ett ben i Falun. Lägenheten kvar i Hedemora -där han lyssnar på vinylskivor och läser böcker. Exakt hur och med vem han bor i Falun har jag inte kläm på – tycker inte heller riktigt att det är min sak. Folk får ha det som de har det med sitt privatliv.

Han har i vilket fall en gammal 96-årig mor på ett boende i Hedemora. Hon var föremålet för dagens resa. Mödrar och deras ålderdom kan man prata länge om. Saknaden när man inte längre kan ringa till dom och berätta. Tomas pratade om sitt barndomsparadis vid hyreshusen i närheten av Prostgården. Mörkret när hans far som jobbade på Hedemora Verkstäder dog. Då när Tomas bara var 7 år. Sen pratade vi om värdet på en LP med Elda med höns. En av dom där med originalomslag – innan Swedish Match tvingande dom att klistra över tändsticksasken. Lite oväntat ville han också prata om TT Reuter. Det gamla lundabandet.

Man hinner med underbart vindlande samtal på en timme. I varje fall när man har en medresenär med öppet sinne. Tomas steg av vid Essorondellen – den som jag kallar för Centrumrondellen. Inbitna Hedemorabor håller fast vid Essorondellen/Essobacken  – trots att det väl snart är femtio år sedan macken lades ner. Jag steg av vid Resecentrum. Där blev jag plötsligt alldeles lycklig. Så där lycklig som de påstår att vi mellan 65 och 70 år är. Vi som ska vara lyckligast i Sverige. Solen sken och den värmde. Det var 4-5 plusgrader och stationshuset lyste som en citron. Det var vackert och det var alldeles stilla.

Jag hade två timmar i Hedemora. Hedemora som fick stadsrättigheter 1459 håller stilen. Centrum lever på ett sätt som jag inte sett i många motsvarande svenska städer. Det finns många affärer och nästan alla är fristående från de kedjor som lusar ner den svenska handeln. Bokhandeln tillhör visserligen Ugglankedjan men är välsorterad och känns personlig. Jag köpte RX-lim. Köpte två tuber eftersom de var 90 öre billigare där än på Clas Ohlson. YES – jag är pensionär.

Bibliotek är en kollektivtrafikresenärs bästa kompis. Där kan man värma sig och kissa i väntan på nästa buss. I Hedemora var biblioteket välsorterat och välordnat. Vid Stora torget är Hedemora som vackrast. Det gamla Rådhuset och Stadshotellet är två riktiga pärlor. Det senare har fått ny puts men man bråkar om vem som ansvarar för att renovera köket (berättade Tomas på bussen).

Vid Stora torget ligger även Cafe Wahlman. Där jobbar en gammal arbetskamrat Catarina. Hon lämnade Trafikövervakningen för brödbak. Det gjorde hon rätt i och det var inte länge sedan hon och en kollega vann silver i Nordiska mästerskapen i mathantverk. Bland annat med ett bröd med drav från Oppigårds bryggeri. Jag gillar Cattis och det är alltid kul att se när någon hittar rätt i livet och lyser.

På Cafe Wahlman köpte jag wienerbröd. Fast dom jag gav bort så jag kan inte ge någon recension. På vägen mot bussen visade jag för en gångs skull prov på karaktär och personlig mognad. Jag stod länge och tittade i fönstret på Labys choklad. Dom hade öppet. Jag gick inte in…   
Det kommer aldrig att hända igen.

LABYs – chokladhantverk från Dalarna

Linje 101 mot Borlänge gick i rätt tid från Centrumrondellen. I Säter pågick det grejor. Riksväg 70 hade dragits om på grund av vägarbete och alla bussar var flyttade till min gamla hållplats Lagmannen. Min och min – men det var jag som döpte om den till Lagmannen en gång i tiden. Jag pendlade också därifrån i fem år när vi bodde på Bergslagsgatan.

På Willys parkering stod Peter och väntade. Det var ett tag sedan sist. Under många år sågs vi varje dag. Vi kamperade ihop i många år på busstationen i Borlänge. Peter körde buss och jobbade extra på kundservice av och till. I slutet av nittiotalet behövde jag hjälp med några körvägskartor och han hade inget fast jobb just då och kunde hjälpa till.

Sen blev det den stora busskonflikten som pågick från 25 februari till 9 mars 1999. Det var Kommunal som varslade alla privata bussföretag i strejk och en stor del av kollektivtrafiken i Sverige stod still.  I Dalarna tillhörde majoriteten av förarna dock Transport och de arbetade som vanligt. Vårt problem var att vi fick veta vilka bussar som skulle gå nästa dag – först på eftermiddagen dagen innan.

Vi jobbade så svetten lackade för att få ut den informationen i en tid när Internet inte riktigt var varje mans egendom. Det ringde som satan på kundservice och jag hade 5-10 minuter i Radio Dalarna varje morgon där vi berättade hur bussarna gick den dagen. Peter var till stor hjälp under strejken och han blev kvar.

När jag frågar Peter vilket som var ”roligast” under åren på Dalatrafik så återkommer han till arbetet med förarna. Han och trafikföretagets representant Börje åkte runt mycket på depåerna och lyssnade på vilka problem som fanns och försökte rätta till dem. Samtidigt var det lika viktigt att få förarna att inse kundernas behov. Även om Peter är pensionär som jobbar han fortfarande extra för transportören Transdev och hjälper till med utbildning inför förarcertifieringar. Det finns ingen i Dalarna som kan de frågorna bättre än Peter.

När gamla arbetskamrater möts kan de prata hur länge som helst. De pratar om andra gamla arbetskamrater- ska man träffa sådana ska man tydligen åka till Biltema i Borlänge, berättar Peter. De pratar också om allt det man gjorde men även om allt det man borde ha gjort i stället.

Peter är född i Sorsele. Han började sin bana på Skelleftebuss. Fast höjdpunkten i hans yrkesliv var nog ändå åren på Postens diligenstrafik – som var Postverkets egen bussrörelse. Peter var ”fast anställd” vikarie och hoppade in där det behövdes. Det var linjer utan hållplatser. Folk stod och vinkade i vägkanten eller ställde helt enkelt bara ut en resväska om de skulle med bussen. Realtidsinformationen bestod av tanter och farbröder son ringde mellan byarna som frågade om, eller berättade att, postbussen passerat.

Det transporterades mat till affärn i Ammarnäs och det slängdes ut postväskor genom dörrar och fönster; till höger och vänster. En gång hade en turist som åkt efter bussen plockat upp alla postväskor och trott att bussen tappat dom. Det blev ingen post i byarna den dan…

Postens diligenstrafik är nog höjdpunkten för Svensk kollektivtrafik. Bättre än så kan det inte bli. Förare stationerade på olika områden i Norrbotten, Västerbotten, Västernorrland och Jämtland med kamratskap, yrkesstolthet och vilja att samarbeta. En service som gjorde tillvaron uthärdlig både för boende och turister. Någonstans får man vara tacksam att man en gång levde i ett land som var så fattigt att vi hade råd med en sådan service och en sådan institution. Allt var inte bättre förr men jävlar i min själ – postdiligensen.

Peter och jag skiljdes åt med en kortare rundtur i staden. Det nya åldringsboendet på Prästgärdet, en sväng via Skönvik och det gamla mentalsjukhuset. Paviljongerna längs Länsvägen är risigare och mer frostsprängda än någonsin. Snart ryker de. Satan – när vi kom till Säter 1993 var husen fortfarande någorlunda. Parken är så vacker och husen hade sådan potential…

Nåja. Detta är livet. Det blir inte alltid som det borde. Det blir annorlunda. Man får förhålla sig till det och göra det bästa av det.

Linje 101 till Borlänge. Såg som hastigast Jenny, som jobbade på Kundservice för många år sedan, när hon steg av vid SSAB Västra porten. Hann bara säga hej och kunde inte fråga hur det var med Viggo och Karla som jag sett som bebisar.

Linje 153 till Falun. En dag till i livet. En bra dag. Bussar och gamla vänner!