Snorre Säl bor inte i Spokane

Septemberdagbok
3 september 2024

Denna dag ett liv. Har på vardagarna börjat vakna klockan sex igen. I lämplig tid för att gå till jobbet. Det är väl den där kronobiologin som spökar – vår inbyggda biologiska dygnsrytm. Det är nog många generationer av drängar och arbetare som ruckat på den biologiska klockan.
Nåja – pensionären hinner läsa DN. I morse gick dessutom den svåra sodukon snabbt och bra. Det var en sådan dag. En som lekte och en då morgonkaffet blev perfekt.

Joakim blev också glad. Han köpte min Philip K. Dick på Bokbörsen. Han hade letat efter den utgåvan i fyra år. Kul när mina bokhyllevärmare kan skapa lite glädje.

Det pågår rensningar. Bokhyllorna bågnar. Något säljs annat slängs. Idag gick Dashiell Hammets: ”Riddarfalken från Malta” i soporna. Har läst den tre gånger; 1986, 2003 och så alldeles nyss. Jag kan historien och den lite solkiga kvinnosynen nu. Jag är inte längre lika hårdkokt. Det enda som egentligen fångar mig i den berättelsen är storyn om fastighetsmäklaren Charles Flitcraft från Tacoma som en dag bara bröt upp från fru och barn. Utan ett ord for han till Seattle och hamnade slutligen i Spokane där han blev bilförsäljare och skaffade en ny familj mycket lik den gamla.

Han bröt upp eftersom en dag på väg till lunchen föll en järnbalk ner från ett bygge. Den landade nära honom. Han var dock oskadd bortsett från en bit av trottoaren som flög upp och gav honom en skråma på kinden.

”Han kände det som om någon lyft på locket till livet och låtit honom titta på mekaniken.” Han förstod att människor dagligen föll offer för tillfälligheter. Vi lever bara så länge den blinda slumpen skonar oss. Vi kan hux flux få en balk i huvudet. Vi kan på samma sätt hux flux bara lämna allt och åka till Spokane.

Enligt vår vän Sam Spade hade Flitcraft inget dåligt samvete för att han bara lämnat sin familj. Han trodde inte ens att Flitcraft förstod att han han var tillbaka i exakt samma fåra i Spokane. ”Han anpassade sig till fallande balkar, och så föll inga fler, så anpassade han sig till det.”

The Flitcrafting of Sam Spade

Dagens litterära crescendo var dock nar jag fick sms från biblioteket om att min reserverade bok anlänt från Leksands bibliotek. Äntligen ska jag få läsa ”Snorre säl” av Frithjof Sælen. Boken kom ut 1941 i Norge men drogs tillbaka efter fyra veckor. Quislingregimen fattade då vad den egentligen handlade om. Frithiof Sælen var aktiv i motståndsrörelsen och boken handlar om den lilla sälen Snorre som jagas av diverse rovdjur som isbjörnar och späckhuggare.

Sagan är en allegori. Snorre Säl är Norge som jagas av rovdjur. Ryssland är en ryslig isbjörn vid namn Brumme-lagg och Tyskland är den farlige späckhuggaren Glufs som har slukat Snorres pappa.

Glufs. Det är sådana tider nu. Det glufsas brummas både här och där.

Septembersånger 2024.
Nummer3:
Auf eine Leierkastenmelodie. Från Kleingeldprinzessin (småpengsprinsessan – smeknamnet hon fick som gatumusikant) Dota Kehrs skiva ”Kaleko”. Ett album som jag lyssnat på många, många gånger. Det är Dotas tonsättningar av Macha Kalekos dikter. Mischa var en judisk poet född i polska Galizien. Under andra världskriget var hon och hennes man flyktingar i USA. 1959 flyttade hon till Jerusalem och dog i Zürich 1975.

Sången/dikten är en sorgsen låt om kärlek som inte blev. Älskande som kom för sent. Blommor som vissnat. Det är för sent. Es wird nie mehr so, wie es war. Det kommer aldrig att bli som det var.