12 september 2024
Vår barndom ligger som nermyllad i oss. Ligger som lager av torv. Ibland gräver vi girigt i torven. Hyvlar av lager efter lager. Någon gång är det nog bättre att bara låta den ligga orörd. Låta den bli våtmark. En dag ska de där minnena ändå slutgiltigt försvinna. Fast där är vi inte ännu.
I morse vaknade jag med smaken av sådan där mylla i munnen. Hade en låt i skallen. Den kom från den där EP:n med Povel Ramel. En av de få skivorna som fanns hemma i Svalöv i min tidiga barndom. Jag spelade den om och om igen.
Väckarklockan ringde alltför tidigt. Gräsänkling dessutom – det var väl därför den där slingan dök upp:”… jag själv är lika vissen, så som cissusen ser ut, oh, hå, hå…”
Jag var hundvakt in spe. Ett hundskrälle skulle hämtas. Trött och lite tung i huvudet. Inte för att jag rumlat och spelat bort vårt trogna hembiträde Anna i poker till Stig Järrel – salig i åminnelse.
(Vi blir allt färre som har de där populärkulturella referenserna; Gräsänkling blues och Fibban i Kardemumma revyerna. Vi ar neanderthalare – jag vet.)
Nej, det blev lite för många avsnitt av en fånig Netflixserie. För sent i säng. Vilken serie? Det kommer aldrig att avslöjas. Jag värnar de sista spillrorna av min alltmer krackelerade finkulturella fasad. Alltså – förra helgen åt jag churros med nutella och lyssnade på EPA-dunk med Lia Larsson. ”Dunk, dunk, dunka 30 km/h” Ni hör. Det är fritt fall! Visst, man kan skylla på barnbarn. Men man är ensam ansvarig för sina handlingar. Här har man läst Joyce Ulysses – sen hamnar man i detta. Fast och andra sidan texter som ”Och vi strögar gatan utan nummerplåt” – hade kanske kunnat hittat sin plats i Finnegans Wake.
Hunden blev hämtad. Fick mat. Fick promenader. Bajset var bra – hon hade haft diarré igår. Vi lyckades undvika katter. En bra hunddag!
Dagens intressantaste schackrande var med en av Sveriges bästa dödsmetalltrummisar. Han vill köpa fem pockets av Donald Barthelme som jag hade till salu på Bokbörsen. Efter några turer kom vi överens och jag inbillade mig att jag mindes (det som jag önskat vore) morsans sista ord: ”Lars – jiddra aldrig med en deathmetall trummis!”
Istället är det sista jag mindes henne säga: ”Nej nu måste jag komma igång med träningen!” Det är väl vackert så; och ett fint minne av en envis kärring som aldrig gav upp.
Hunden är hämtad. Dansk jazzradio rullar. Ett glas genever på skrivbordet.
I morgon ska jag skrapa loss det konformitetens skal som skyddar min känsliga själ. Eller det kanske blir en annan dag…
Septembersånger 2024.
Nummer 12:
I Feel For You.
Chaka Khans cover av Prince låt från 1984. Det var en mina danska favoritskådisar, Mille Dinesen (ingen kan som hon röka och vicka på rumpan och samtidigt vara smart och skarp som en knivsegg), som spelade den i P8 jazz. De har en serie i dansk radio där kulturpersonligheter spelar favoritlåtar från när de var 10, 20 och 30 år.
Mille berättade om föräldrafri fest när hon var tolv i lägenhet på Ströget. 15 personer hade hamnat i en stor säng och spelade Chaka Khan om och om igen. Förvisso lite hippare än min Gräsänkling blues.
I feel for you
I think I love you
I feel for you
I think I love you
Exakt på gränsen mellan lycka och överlevnad 