Det har hänt några gånger på sistone att jag följt en som jag älskar till ingång 14 på Gävle sjukhus. En promenad från centrum genom Boulognerskogen, där Gavleån brusar och där våren är precis på vippen att explodera. Vi brukar korsa Västra vägen precis innan vi kommer fram till Gamla kyrkogården. Går över på övergångsstället – där vid den lilla blomsterkiosken.
Det var här jag såg honom för första gången. Förälskelsen var omedelbar och direkt. Snygg kille i kostym. Tittar upp i skyn. Han är en mycket liten man som är klappad av många händer. I sin litenhet väcker han vår ömhet. Ser inte ut som om han har alla svaren. Han vill inte skriva oss på näsan. Ännu finns mysterierna.
Sean Henrys ”Man looking up”. En fyr av mänsklighet mitt i ett sjukhusområde.
Den där mannen är sårbar. Han är ingen av de där jävla gubbarna som är helt renons på medmänsklighet. Dom där djävlarna som liksom poppar upp överallt. Med sin arrogans och sina lögner.
Vad gör man?
Man klappar den lilla mannen på hjässan. Tar del av av den kraft som finns i ömhet och sårbarhet.
Som James Thurber, den gamle humoristen sa: ”Se inte bakom dig i vrede eller framför dig i fruktan men omkring dig i förundran.”
Vi utgår därifrån. Vi får se var vi hamnar.
Exakt på gränsen mellan lycka och överlevnad 
Fin liten man som tittar upp. Tack för den. Kände ju igen honom för utanför Blå Porten på Djurgården står en sån man fast han är stor och kraftfull. Men blicken är tankfull och allvarlig. Jag tror han heter Mr Big. Nu fick jag ju lära mig av dig att konstnären är Sean Henry.
GillaGilla