Le bonheur… Terre promise

I helgen såg jag en dokumentärfilm av Laurent Hasse – Happiness… Promised Land.

Efter en bilolycka ger sig Laurent, som en del i en läkningsprocess, ut på en flera månader lång fotvandring från Pyrenéerna till Dunkerque. Han vandrar genom en vintrigt vackert fransk landsbygd ensam med sin kamera. Tar den tid det tar. Stannar där människor erbjuder honom mat och husrum. Startar sin kamera och frågar människorna han möter vad lyckan är för dom.

Han möter soldater från främlingslegionen på manöver. Flyktingar som bor på en asyl. Hemlösa. Bönder och månskensbönder. En mamma till en flicka med Downs syndrom. En bagare som flytt storstaden. En fågelskådare som valt isoleringen. En äldre kvinna som fäller tårar vid sitt köksbord. Ensamheten kan vara en grå tristess. Ensamheten kan vara lyckan. Minnen från en levande landsbygd och levande människor. Svaren skiftar. Lyckan är svårfångad och individuell. Men den finns.

I måndags satt jag och slöläste familjesidan i DN. Hiba Daniel fyllde femtio år. Henne känner jag igen bland annat från sändningarna i samband med ” Folkhälsomyndighetens presskonferenser. En nyhetsreporter bland andra och en människa som bor i Sverige.
https://www.dn.se/familj/hiba-daniel-later-sig-inte-knackas/

Ur artikeln;
” Ända sedan hon började arbeta som journalist för över 20 år sedan, först på Sveriges Radio och sedan på SVT, har hon fått ta emot både hat och hot från människor som stör sig på hennes invandrarbakgrund.
– Jag triggar en del bara genom att finnas. Hatmejlen handlar om att jag inte har rätt att vara i tv, att jag inte är lämplig för jobbet, att jag är inkvoterad. (…)
– I början tänkte jag att om jag tar fajten nu så kanske mina barn eller yngre kolleger slipper. Så fel jag hade.
I stället upplever hon att de hatiska kommentarerna har ökat. Och det gäller inte bara henne själv.
– Jag har kolleger som är 25 år och födda i Sverige. Deras uttal är perfekt och de får ändå ta emot hot och hat bara för att de ser utländska ut.”

Sådant där gör en naturligtvis ledsen, förbannad och rätt uppgiven. Jag är svensk och rätt stolt över det men vad är det för kamrater jag har? Jag önskar jag vore dokumentärfilmare. Då skulle jag ta min kamera och min ryggsäck och ge mig ut på en vandring i detta långa land. En vandring mellan de svenska lokalavdelningarna av det parti som symboliserar det slagets förvridna patriotism. Den patriotism jag hatar så innerligt trots att jag är en förhärdad lokalpatriot.

Vilka frågor skulle man ställa? Vad är lyckan för en som vill att människor som ser annorlunda ut bara ska försvinna från synfältet? Hur definierar en sådan människa kärleken? Någon slags kärlek måste väl också rasister bära på? De måste väl också känna lycka?

Kan man nå källan till deras kärlek måste det finnas hopp. Sann kärlek är ju en osjälvisk känsla. En enkelriktad gata. När vi börjar vandra på den vägen och i den riktningen. Då kan vi kanske äntligen se varandra precis som vi är. Med våra fel och våra förtjänster. Med våra pulserande hjärtan.

Nu ska jag ta en kopp kaffe. Får se vad det står i tidningen idag.

Kanske man skulle köpa en filmkamera…