En förvirrad man med osedvanligt rena hörselgångar

I morse steg jag på bussen i fel riktning. Det finns förmildrande omständigheter. Det gjorde heller ingenting.  Jag fick några tusen steg extra och hann lyssna klart på ett avsnitt av podcasten Staden. ”Sala – glesbygd i tät stad”.

Fast för en gubbe med nästan trettio år i kollektivtrafiken så  kommer man inte ifrån att det svider en aning. Gå på fel buss! Är det nu den börjar? Ålderdomens rutschkana.

Igår var jag på Hörcentralen. Det är i diskanten det faller bort. Det är de ljusa kvinnorösterna som är problemet. Efter drygt 45 minuter av pip i en hel uppsättning av olika lurar enades vi om det. Audiologen och jag.

Roligast var de sista 10 minuterna med en röst som lät som en Krister Henriksson stående på stranden av Fårö i full storm.  ”Trist”, ”Kopp”, ”Skåp”, ”Sorg” och ”Puss”. Det han sa skulle repeteras.
Var helt slut av all koncentration efteråt.

Fast det finns ljusglimtar. Mina rena hörselgångar fick  beröm. Före besöket på Hörcentralen skulle man ”ombesörja” att öronen var fria från vax. Detta ombesörjdes och berömdes – helt välförtjänt. Äldre herrar kan vara virtuoser när det gäller revaxör.

I måndags var det en bra dag. Då träffade jag en av de 36 rättfärdiga och förväxlades med Ingmar Bergman. Sånt piggar upp.

Det där med att det var en av de 36 rättfärdiga som steg på bussen vid Tallen är jag naturligtvis inte helt säker på. Men denne lite smutsige unga man med slokhatt, ryggsäck med rullad filt och en syrlig doft av kåda, rök, svett och smuts. En doft inte obehaglig men mycket stark. Denne unge man fick direkt en plats i mitt hjärta.

Var han en luffare eller bara en förvirrad scout? Han hade en aura omkring sig. Jag är nästan säker på att han var en av de 36. En av dom för vars skull Herren ännu förbarmar sig över oss andra. Vi eländiga syndare i denna eländiga syndiga värld.

Tror inte han visste det själv. Enligt  den judiska legenden vet inte ens dessa till synes vanliga män och kvinnor om sin uppgift. ”De lever sina rättfärdiga, rättrådiga liv, men kanske finns det en knappt förnimbar ton, ett stråk av längtan i deras själar som vittnar om paradisets lustgård före syndafallet.” för att citera Cordelia Edvardsson.

I vilket fall är det skönt att de finns – dessa 36. Vi lever i tider då det känns som om syndafallet bara ligger en rutschkana bort. Vi eländiga syndare i Tidöavtalens, Shahed-drönarnas och de infernaliska värmeböljornas tid.  

Jag har en bild av Ingmar Bergman på kontoret. Det bör alla välsorterade kontor ha. MAKTERNA FINNS ÖVERALLT!

En av de yngre tjejerna på kundservice satte sig i min besöksstol. Frågade om vilka betalkort som fungerar i biljettautomaterna. Pekade på bilden av Ingmar Bergman.

”Är det du?”

Nej!

Det är inte jag. Men det ger lite balsam åt gubbsjälen. Ska man förväxlas med någon så är det med Ingmar!