Zen och seniorkort. Rättvik. Första resan – 2 januari 2024.

Den gamle finske finansministern August Ramsay, som föddes 1859 i Dalsbruk (i den åboländska skärgården) och som dog  1943 i Esbo,  var en finlandssvensk affärsman och politiker. Han var också en passionerad kanotist och pionjär för finsk vandringsturism. Han fastslog entusiastiskt i tidens anda: ”Den som vill lära känna sitt land och sitt folk, och detta är en medborgerlig plikt, bör för att få en rätt syn på alla förhållanden ikläda sig vandringsmannens skepelse”.

Medborgerlig plikt eller inte. För mig räcker det för tillfället att lära känna Dalarna och ”dess folk”. Att vandra tar lite för lång tid – Dalarna är vidsträckt. Därför ikläder jag mig istället kollektivresenärens skapelse. Som nybliven senior har jag köpt mig ett Seniorkort. För 4032 kronor kan jag åka 365 dagar med bussar och tåg i hela Dalarna.

Efter trettio år i Dalarnas kollektivtrafik så törs jag säga att jag kan den väl. Jag vet hur den funkade när det begav sig och hur den funkar nu. Jag har rätt bra koll på vad som varit och är bra och det som varit och är dåligt. Samtidigt åker jag nu som senior – jag ser skavankerna men behöver inte längre känna personligt ansvar.

Alltså. Ett alldeles jungfruligt busskort. Vart åker man då? Det får bli Rättvik!
Linje 350 klockan 12.05 från Knutpunkten kommer några minuter för sent. Jag hinner reta upp mig över den defekta displayen för avgångstider på hållplats E  – men djupandas och låter bli att tänka på vilket jävla moras det är med Region Dalarna och avgångsmonitorer.  Jag känner igen den kvinnliga föraren men tror inte hon känner mig.

Det är en familjär stämning på bussen så här mitt på dagen. Tjejen i den stickade toppluvan nickar vänligt när jag stiger på. Några som känner varandra från Bjursås pratar om ditten och datten. Vi åker i ett fantastiskt snölandskap. Himlen är alldeles blå och solen gnistrar i snön och målar träden i guld. Vi åker i ett julkort utan tomtar och i ett japanskt träsnitt med Mårtanberg på istället för Fuji.

När vi kommer till Rättvik vänder bussen och går tillbaka till Falun – medan jag går ut på Långbryggan. Människor på bryggan och på Siljans is. Rättviks kyrka skymtar i diset.

Utställningen ”I väntan på ljuset” var bra. Speciellt fastnade jag för Annette Backmans akvareller som var väldigt fina.

Annette Backmans hemsida

Käket var vegetariskt och såg gott ut men jag nöjde mig med en svart kopp kaffe – mest bara för att få gå på kundtoaletten. Även bussresenärer måste kissa…

Rättvik är ett väldigt levande före detta municipalsamhälle. Fina fik.

Sen måste Storgatan vara en av Sveriges mest levande affärsgator. Många små oberoende affärer. Bokhandel., skor, kläder, guldsmide, porslin, vitvaror, elektronik – man tror nästan inte att det är sant.

För oss som är uppvuxna på det tidiga sextiotalet med mödrar och mormödrar som skulle ta rätt på allt. Då när allt kunde komma till användning och gamla nylonstrumpor kunde bli till mattrasor.
För oss är Tor Cedermans utställning på kulturhuset en riktig fest av återbruk.  Han är en svensk konstnär, konsthantverkare, utställningsformgivare och scenograf som brukar hålla kurser i estetisk olydnad. Utställningen är lekfull och vacker. Men med stråk av allvar och mörker precis så som det kan vara även med våra egna minnen.

Portfolio

På kulturhuset åt jag sedan min matsäck. Äpplen och fikon. Sen tittade jag på nakna kullor. En bok om Zorns fotografier låg på bordet i Dalasamlingen. Lite för gubbig blick för min smak.

Sen gick jag ut på stan igen. Efter några timmar på liten geografisk yta och efter att jag knallat runt och fotograferat. Folk började känna igen mig. Några hälsade. Några tyckte nog jag såg misstänkt ut när jag sprang och fotograferade neonskyltar

Dags att åka hem. Tog en tur ut till Långbryggan igen. Rättvik levererar. Hit kommer man gärna igen!