Idag och imorgon.

Så hette en kolumn som Walter Lippmann började publicera 1931 i New York Herald. Hans kolumner kom senare att spridas i flera amerikanska dagstidningar. 1958 fick han Pulitzerpriset för dom men även för sin journalistik i stort.

Vän av ordning frågar sig naturligtvis vem fan Walter Lippman är. Det går att googla – precis som den tunnskäggige ynglingen berättade, när jag tidigare idag frågade honom om byggnaden där ”Ta Till Vara” i Åselby, Borlänge, håller till. Han var på gång att starta lövblåsen framför den fina gamla kontorsentrén.

”Hur fan ska jag kunna veta det. Jag är född i Lettland. Jag kom hit som liten pojk 2001. Du får googla!” Detta skrek han högt. Mycket högt. Lövblåsen var inte igång men hade nog tillfälligt gjort honom lite lomhörd. Jag fattade så mycket som att det varit ett bageri. Det fanns en bagare vid entrén i vacker tegelrelief – men inte riktigt hur och när.

Jag googlade. Det var alltså här den legendariska Gyllelimpan bakades. Dalabagarn som blev Skogaholm som slutligen blev ICAs bageri. Det lades ner i slutet av 1980-talet så lövblåsaren är förlåten. Även om jag ibland kan förvåna mig över att människor inte är mer nyfikna. Sen är jag naturligtvis en sådan gubbe som hellre skulle lyssna på en föreläsning om Gyllelimpans historia – än att se på ett enda avsnitt av Masked singer. Jag är en utdöende art i TV4-samhället.

Utdöende är dessbättre inte Nötväckan. Den lever. Jag satte mig en stund på en bänk i Liljeqvistska parken för att läsa. Solen sken och jag hade köpt fem böcker á två kronor på ”Ta Till Vara”. Till bänkläsning valde jag den pensionerade poliskommissarien Albin Winkelryds berättelser. En bok jag haft men som jag förlagt.

Hann börja med fallet om ”Den galne trädgårdsmästaren i Lammbro”. Sen det blev det ett jävla oväsen. En nötväcka hade placerat sig nära mig och poliskommissarien. Den satte igång med sina ljudliga visslingar. Jag hade bytt vaxfilter i hörselapparaterna i morse. Det behövdes förvisso men det skulle jag inte ha gjort. Nötväckevisslingarna durrade intensivt i hörapparaten. Upplevelsen nådde nästan Nazareths nivåer 1974 på Olympen i Lund. Hardcore för gubbar i keps.

Men alltså. Varför Walter Lippman?

Det var han som myntade termen ”The Cold War” – bara en sån sak. Men Walter Lippman har i mitt liv i huvudsak bott på en liten lapp, daterad 3 juli 2016. Jag tar fram den ibland. På den lappen står ett citat ur en krönika av Björn Wiman: ”Den amerikanske kolumnisten Walter Lippmann ska en gång ha ombetts kommentera ett aktuellt ämne och då ha svarat: ’Jag vet inte vad jag tycker i den frågan. Jag har inte skrivit om den än.’ ”

Jag brukar tänka på den när åsiktsmaskineriet blir för hastigt. När jag ska tycka saker om sådant jag egentligen inte har en jävla aning om. Jag är långsam. Blir tyst. Måste vända och vrida och är inte tvärsäker. Lippman skriver någonstans att ” vi inte bara ska tro på bilderna i vårt huvud utan vi måste komma till slutsatser genom kritiskt tänkande”.

Tyvärr gick han lite demokratiskt vilse. Walter tyckte att de viktiga besluten i vårt moderna samhället måste fattas av en upplyst elit, demokratin och journalisternas uppgift var endast att granska hur ”experterna” följde sina löften. Enskilda medborgare kunde omöjligen förstå hur samhället fungerade, men förhoppningsvis bedöma moralen hos dem som gjorde det. Ingen vacker tanke även om man ibland undrar hur diverse politiker kunnat bli valda. Ett annan citat av Lippman är förresten rätt kul i dagens kontext: ”Brains, you know, are suspect in the Republican Party.”

Jag läser att Lippman var en man med få nära vänner. Den enda nära vännen var Hamilton Fish Armstrong. Redaktör för tidningen Foreign Affairs – där Lippman var kolumnist. Vänskapen och engagemanget i tidningen upphörde dock hastigt när ett hotell i Europa av misstag vidarebefordrade Lippmanns kärleksbrev till redaktör Armstrong. Kärleksbrev skrivna av Lippman till Armstrongs hustru Helen. Det blev skilsmässor på två håll – men det slutade trots allt lyckligt för Lippman.

Walter och Helen älskade verkligen varandra. Till hennes 70-årsdag skrev han: ”Jag känner att jag måste skriva ett brev till dig på den här dagen. För i det kan jag säga hur lycklig jag är att jag gifte mig med dig och hur djupt och evigt tacksam jag är. När jag ser tillbaka känns det som om jag aldrig riktigt hade börjat leva förrän vi gav oss av tillsammans (…) Utan dig skulle jag nu varit i en tråkig ålderdom istället för att som nu känna att vi är precis i en ny och fascinerande början.” Vem skulle inte fälla en tår i ögat om man fick sånt på sin sjuttioårsdag.

Vad har hänt i övrigt? Jag har idag sett en medelålders kvinna backa in sin svarta Toyota Yaris i en lyktstolpe vid Missionskyrkan i Borlänge. Jag vet inte om det var pastorn själv men hon fick i vart fall väldigt bråttom. Hon bara blåste iväg utan att inspektera skadorna. Vi var ganska många som stod och glodde..

Senare ikväll ska vi vältra oss i nya tullar. Imorgon och nästan fyra år framåt ska vi citera Walter Lippman: ”Brains, you know, are suspect in the Republican Party.”