Dagg från dolda ängar

Måndagen den 24 augusti 2026

Vissa dagar är som att befinna sig i transit. Man vaknar alldeles för tidigt av ljuset. Rullgardinen har lämnat oss i sorg och saknad. Den jäveln har ramlat ner för sista gången – åtgärder krävs. Man går och pissar och är på väg någonstans. Oklart vart och oklart varför. Som ett kolli med en alldeles blank adresslapp.

Gjorde min morgonyoga efter den gamla dammiga stencil som bleknat i bokhyllan. Yoga för män. Hemövning 1. Det gick så där. Min Virabhadrasana II förhåller sig till den som salige B K S Iyengar gjorde som grillvanten jag gjorde textilslöjden förhåller sig till haute couture. Den där grillvanten där jag sydde kaninen på fel sida.

Det retar mig att jag inte minns vad textillärarinnan hette. Ingeborg någonting. Minns att hon bodde på Per Bondessons väg. Nåja – det blir allt oftare så. Minnena krackelerar.

När jag stod där i min nedåtgående hund så kom jag att tänka på något jag läste innan jag somnade. Jag håller på med Per Wästbergs lite väl mångordiga men mycket fascinerande biografi över Gustav Adolf Lysholm. ”Diktare, drömmare, servitör.”

Gustav Adolf var en sorgesam och ensam person – men med ett slags jävlar anamma som man måste beundra. Så skönt med människor som vågar gå vid sidan om – med något slags mod och stolthet. Trots allt.

Per Wästberg citerar i boken den marockanske författaren Tahar Ben Jelloun:

”Vårt fosterland är en bok, en blå dröm i ett hav av historier, en fiktion som spelas upp på många språk. Vårt fosterland är en ensamhet som vi varje morgon ställer ifrån oss på tröskeln till ett stort hus vi aldrig kommer att bo i, ty vår plats har ingen adress, vårt land finns inom oss.”

Jag tyckte det var vackert och tänkvärt i dessa tider då mångfaldsförnekande humlor surrar på valaffischerna. Fan – jag som älskar humlor. Nu har dom approprierat Bombus också. Dom där som vill göra Sverige till ett Sverige som jag inte känner igen.

Mitt Sverige finns inom mig.

Fagersta ligger i mitt Sverige. Därigenom har jag åkt med bil, buss, tåg och kanalbåt. Där har vi snurrat runt med svartklädda tonåringar på jakt efter platser med anknytning till medlemmarna i The Hives. Vi har läst Cirkeln. Vi har gillat den där bruksorten – mycket osäkra på var gränsen mellan Fagersta och Västanfors egentligen går.

Det som hände där är så obegripligt – och naturligtvis samtidigt helt begripligt om man ser hur ondskan och hatet sipprar genom de sociala medierna och sprickorna i vårt samhällsbygge.

Solidaritet med Fagersta!

Vad gör man? Man maler sitt mjöl och bakar sitt surdegsbröd. Jag har lånat en gammal tysk kvarn av Stefan. Märket är Jupiter – den låter som ett tröskverk. Men den maler mitt Ölandsvete. Bröden blir saftiga och goda.

Sommaren är på väg mot sitt slut och det är dags att citera gamle Johannes Edfelt (också via Per Wästberg):

…
”Gåtfulla vind, som andas mot min panna
i sommarns avskedsstund, strax innan mörkret
skall återvända, innan spåret viker
ay mot en slutstation – låt mig och alla
som treva här bland skärvor och bland törne
och sträva under mörknad himmelskupa
känna som doft och dagg från dolda ängar
den själens dröm, som är oss både frihet
och tillflykt, både eggelse och vila:
det livets liv, som inte är förgäves!”

Dolda ängar. Kanske är det som står på adresslappen