Via Dolorosa eller fucking bloody långfredag

Man vaknar mycket tidigt till en grå dag som svagt skymtar genom smutsrandiga fönster. Det ligger lite snö på taken och termometern visar att vintern tagit sig ett återfall. Man begrundar sina smutsiga kalsonger. Byta? Nä, vi väntar till frälsaren är uppstånden. Det står inte på.

Golgatavandringens första station är badrumsvågen. Man tror inte sina ögon och det gör nog inte den jäveln heller. Hen ljuger och man måttar en spark. Som en silverfisk rinner den in under badrumsskåpet och trycker sig mot väggen. Lägger mig ner på golvet och väser in i dunklet: Passa dig din jävel annars plockar jag ur batteriet…

Reser mig mödosamt från golvet. Stänker kallt vatten i ansiktet och löddrar rakborsten. I badrumsspegeln skymtar ett främmande ansikte. Det gamla invanda har liksom fått stora sprickor och ett helt annat och mycket främmande ansikte verkar vilja tränga sig genom. Det där andra ansiktet på väg att kläckas tror jag inte alls på. Det där gubbansiktet och den där krackelerande manligheten finns bara inte. Får inte finnas. Rakningen avslutas med slutna ögon. Rakvattnet luktar åtminstone gott.  Eukalyptus.

Det är för tidigt att koka kaffe.  Det finns sovande i lägenheten som skulle mörda för doften av nybryggt kaffe halvsex på morgonen. Man lägger sig i soffan och läser en bok av Bengt Hallgren. Läser ” För hindun är evigheten avhängig av det ord man mumlar i dödsögonblicket.”  Sånt ska man inte läsa tidigt på en långfredagsmorgon.  Hjärnan blir alldeles överhettad av funderingar på om jag borde mumla ”skål”, ”kramas”, ”påskgodis” eller ”knulla” i det där dödsögonblicket.

När jag äntligen kommit fram till att ”kärlek” nog är det bästa mumlet läser jag:  ”En gammal polsk sed bjuder, att en människa begravs i de kläder hon använt vid det mest betydelsefulla ögonblicket i sitt liv.” Fan, vad skulle nu det vara. Den lilla luvan av crepepapper jag fick satt på huvudet när jag föddes på julafton 1958? Träningsoverallen jag hade på mig när mitt knattelag blev Svalövsmästare? Bröllopskostymen?  Jag blir så trött av allt detta  tankearbete att jag går och lägger mig igen. Stiger inte upp förrän JAG känner doften av kaffe.

Sen ska det göras påskmat. Jag gör en lammstek. Svärmor ser ”Barnen från Frostmofjället” på tv.  Sorgesam historia. Lyckligt slut. Snart ska jag gå till kyrkan och höra kyrkokören sjunga Via Dolorosa. Det blir nog sorgesamt men måtte det få ett lyckligt slut.  Låt denna golgatavandring nå sitt slut. Måtte han vältra stenen från graven. Så att vi äntligen kan få byta kalsonger. Äntligen kan få önska Glad Påsk och äntligen – äntligen få hälsa våren!

Hej vår! Hej påsk!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s