Livet lunkar på och nog borde man göra något mer beständigt innan man dör. Murar byggs det dock av andra och hus är för komplicerade. Nej, man borde bygga en väg eller möjligen en vackert välvd stenbro. Sådant som binder samman och förenar. Morfar Nils var grovarbetare och periodvis jobbade han vid ”Vägen”. Det var så han sa och jag frågade aldrig mer om det. Det måste ha varit Vägverket – som 1944 fick ansvaret för vägarna på landsbygden efter att de hade förstatligats. Men ”Vägen” lät vederhäftigt och något som man inte gärna ifrågasatte.
Morfar var inte den ivrigaste medresenären vid våra familjeresor. Det brukade mest vara mormor och hennes kaffekorg som följde med när vi badade i Borstahusen. Nils stannade hemma. Någon gång var han dock med – när vi åkte till Blekinge och sådana ställen. Då kunde det hända att han pekade på en stenbro eller stentrumma som låg en bit vid sidan av riksvägen. ”Den har jag varit med å byggt” – sa han. Man kunde inte annat än bli imponerad. Stenarna såg stora och mycket tunga ut. Morfars arbete vid ”Vägen” var säkert ett skitjobb. Det var fattiga och strävsamma tider. Men det var ju på folkhemmets tid och något ljus i fjärran kunde han säkert skönja Nils då han såg mot framtiden. Trekammarbrunn. Elektrisk spis. Vattenklosett.
Själv ligger man i lä. Jag har visserligen också producerat en del i mitt liv men det mesta varit av det mer flyktiga slaget. På Åkerlund & Rausing i Lund gjorde jag papperstallrikar. När jag slutade efter åtta år vet jag att jag gjorde en uppskattning av antalet. Jag tror det var 80 miljoner. Många tallrikar blev det och visst hände det att jag gick till hyllorna för engångsmaterial i affären. Klappade i smyg på ett paket i ett mönster jag visste att bara jag hade pressat. Men det kändes ändå rätt fjuttigt och skulle svårligen imponera på något barnbarn.
Raasay är en ö som ligger precis utanför Skye. På den har jag en gång stått och glott från hamnen i Portree. Då hade ännu ingen berättat om Calum MacLeod. I så fall hade jag lyft min keps och bugat mig ut över kajkanten. Calum var en riktig arbetskarl. Han föddes 1911 så några år yngre än Nils var han. På Raasay var det om möjligt ännu fattigare och jävligare än det var på den skånska landsbygden. Befolkningen hade trängts norrut av godsägare som använde södra delen av ön för järnbrytning, jakt och fårskötsel. De själar som bodde kvar på ön klämde sig fast på norra delen och på närbelägna men gudsförgätna öar som Fladda och Rona. Till Fladda kunde man vada när det var lågvatten. Till Rona åkte man båt.
Myndigheterna lade alla bro- och vägbyggen i träda. Kommissioner utredde och bordlade. Livet var så jävligt att de flesta for västerut över Atlanten eller söderut över oceanerna. Andra började jobba på varven i Glasgow. Livet levdes på usliga jordar och i hårt väder. När konjunkturerna vände och det blev möjligt att flytta söderut så tömdes snabbt det norra delen av ön. Uppe i norr hade Calum burit ut posten och kört förnödenheter till fyren på Rona. I fyren fick han också några år arbete som fyrvaktare. Hans fru Lexie undervisade de få själarna som gick på skolan i Torran. I Torran tog vägen slut. Norrut fanns bara stigar.
Calum hade förmågan att kanalisera sin ilska i hårt arbete och skriftliga inlagor. Under tre vintrar 1949–1952 byggde han och hans bror Charles en gångväg till Fladda. För detta fick de lite pengar av de lokala myndigheterna. Byråkratins kvarnar malde mycket sakta men strukturomvandlingens maskineri gick desto snabbare. Calum som alltid varit duktig att uttrycka sig på gaeliska skrev långa svavellosande inlagor till lokalpressen. Det mesta var socialisternas och de förbannade myndigheternas fel. Till sist var det bara Calum och Lexie kvar på norra delen av ön. Deras dotter Julia fick tidigt flytta till Skye för att gå i skolan och där blev hon kvar.
Vad gör man när makterna är emot en? Man gör motstånd. Man skaffar Thomas Aitkens ”Road Making & Maintenance: A Practical Treatise for Engineers, Surveyors and Others” från 1900. Skyffel, hacka och skottkärra har man. Arbeta kan man. Förbannad är man. Man läser Aitkens bok från pärm till pärm och börjar bygga väg. Under 10-årstid byggde Calum en ordentlig grundlagd väg i bitvis svår terräng mellan Brochel Castle och Arnish. En sträcka på nästan 3 kilometer. 10 år kan tyckas vara en lång tid. Under den här tiden var han dock långa perioder anställd på fyren på Rona – tills även den automatiserades. Dessutom hade han hade djur och odlingar som skulle skötas. Som from skotsk presbyterian firade han dessutom sabbat från fredag natt till lördag natt. Under sabbaten läste han och begrundade livet – och umgicks med sin fru får jag hoppas. All övrig tid ägnade han åt VÄGEN!
Hans dröm? När vägen äntligen stod klar skulle folk flytta tillbaka. Livet skulle bli möjligt att leva igen. Gick drömmen i uppfyllelse? Nej! Inte flyttade folk tillbaka men vägen finns kvar och lokal berömmelse fick han. Baletter och teaterpjäser har gjorts i Skottland om hans väg. Skotska bandet Runrig inspirerades också till ”Wall of China / One Man”. Calum kunde dö stolt. Han hade arbetat. Han hade gjort motstånd. Inte med vapen – utan med hacka och skyffel. Det är med de verktygen den verkliga kampen förs.
Jag önskar jag kunde tagit med Nils för att träffa Calum när han byggde sin väg. I blåställ kunde de gått där och grymtat och sparkat i smågruset. Arbetskarlar har sin tysta gemenskap. För arbetets män kvittar gaeliska eller skånska lika. Vi skulle naturligtvis undvikit politiken även om vägen mellan Nils socialism och Calums konservatism nog var väsentligt kortare än vägen till Arnish. Jag skulle tagit fram en knatting ur ryggsäcken. Nils gillade en snaps vid festligare tillfällen. Jag är osäker på hur den religiöse Calum skulle ha reagerat. Men om han inte nyttjat skulle han säkert nickat och lett mot våra höjda glas. Jag skulle ha utbringat en skål. En skål för det konstruktiva motståndet. En skål för arbetet. Skål!
Om Calum’s Road och det hårda livet på Raasay har journalisten Roger Hutchinson skrivit en fin bok. Går att beställa t.ex. på Bokus.
Exakt på gränsen mellan lycka och överlevnad 