Stadens väktare och strippor som gör en ”harder than Chinese algebra”

14 november. Kära dagbok.
Jag läste i DN att det idag är precis hundra år sedan den av liberalen Nils Edén ledda samlingsregeringen bestämde sig för att driva igenom den allmänna och lika rösträtten. Läste också om att liberaler just idag röstat med spetsen riktad mot nutidens mörkermänniskor. En del jubileum är roligare att fira än andra.

När jag ikväll steg av bussen såg jag Stadens Väktare för några sekunder stå alldeles stilla vid Holmtorget. Han såg sig sedan intensivt omkring innan han hastade vidare via Holmgatan mot Stora Torget. Det är Marie och jag som kallar honom så. Han är en äldre man som hastar längs stadens gator. Kläderna är trådslitna av väder och vind och hans snabba gång är lätt framåtlutad. Han stannar med ett ryck vid lämpliga gathörn. Vänder sitt huvud i alla riktningar. Finner att tillvaron är uthärdlig och hastar vidare i ett ekorrhjul som tycks utan stopp.

Stadens Väktare mår säkert inte bra i sin själ. Oro och utanförskap är inget att skämta om. Detta är säkert en mycket ensam människa. Fast han har dalmål i sin mun och någon kompis har vi sett. Det finns några sådana människor i en stad. Original. Utanförstående. Människor av kött och blod för oss välanpassade att spegla oss i. Kanske har de blivit färre. Kanske har de flyttat till andra platser. Men jag ser dem. Såg lite senare Cafémannen med sin cykel i höjd med Hemslöjden…

Olof Lagercrantz hade en farbror som hette Fred. Farbror Fred hade som barn lekt i den internationella aristokratins salonger. Han hade sett det gamla kejsarhovet i Sankt Petersburg och besökt Buckingham Palace. När han var tio fick han polio och på sitt högra ben hade han en otymplig järnställning. Han kom att avsky föräldrarnas värld – ”redan som barn kände han dragningen åt rejäl gödsel och han löpte linan ut.” Aristokraten blev rucklare och omtyckt sällskapsbroder som älskade att berätta dåliga skämt. Han förföll allt djupare i misär och dog i hjärtslag när han försökte öppna ett fönster. En värld vänd upp och ned som Olof Lagercrantz ger ett litet fint porträtt av i sin Dagbok från 1955.

Detta ska som sagt inte glorifieras. Missbrukets skimmer blir oftast bara hägringar som skingras i svag rök. Men inte heller innanförskapet och tillhörigheten bör okritiskt höjas till skyarna. De små droppar av anarkistblod som rinner i mina ådror värjer sig mot allt detta välkammade. Mot allt det tillrättalagda med skinande fasader. Även stängslade gemenskaper ger oss sina skavskår. Att sitta inne i värmen ger inte alltid de bästa och de längsta perspektiven.

Läste om det kinesiska övervakningssamhället med sina kameror och registrering av digitala spår. Ibland hamnar man i den där diskussionen om att ”vad spelar övervakningen för roll för oss som har rent mjöl i påsen.” Problemen i mitt fall är att jag helst vill förvara mitt mjöl i egen påse och vad händer när samhällsmjölet drabbas av mjöldrygan?

Det måste finnas skärningspunkter i ett samhälle. Utrymmen där ingen ser oss. Transitplatser där vi kan vandra mellan utanförskapet och de välstädade byrålådorna. För att lyssna på Tom Waits: man måste kunna vandra mellan strippor som gör en ”harder than Chinese algebra” och småstadscasanovor som längtar efter att få ”more ass than a toilet seat” OCH (inte Tom Waits) söndagsskolans klistermärken och myspyset i tevesoffan.

Vi vandrar runt i detta liv med drömmar som inte ännu är helt brutna men där de flesta av oss linkar sig fram på kryckor. Ingenting är enkelt. Ingenting av mänsklig hand berört är precis som ett partiprogram. Inget liv kan levas bokstavligt efter vad som berättas i de religiösa urkunderna. Vi är sällan bättre än vad omständigheterna gjort oss till. Vi är människor. Vi är på gott och ont och behöver ständig tillförsel av friskt syre.

Kära dagbok. Jag bär ett tvivel mot de stora systemen. Det rinner en frihetlighet i mitt blod. Jag erkänner villigt allt som storebror lägger mig till last – men idag tar jag mig friheten att fira minnet av den 14 november 1918 med en skål för liberalen Nils Edén. Ingen människa är fri från synd. Varje människa har rätt att utrycka sin åsikt.

Se detta som mitt mantra.