Metafysik för amatörer

Vi steg ut på stigen runt Kråkmyran precis som om vi hade vandrat ut på en alldeles ny och jungfrulig planet. Där inga andra bodde mer än vi.  

Det är en åldrandets stilla lycka att få känna morän och trädrötter under sina fötter.  

Lyckan ändras över tid. Den såg annorlunda ut när man var ung. Då skulle man samla på allt. Samla nya erfarenheter. Samla nya känslor. Man försökte lägga samman dem till ett liv. Man byggde på ett ego. 

Nu finns det där – egot. Grunden är liksom lagd.  

Nu samlar man mest på saker och prestige. Man kan undra varför? 

Jag är lite tveksam till det där med ett liv efter detta.  

MEN. Om det finns något efter denna jordevandring.  
DÅ. Är det nog min själ som tyst och stilla vandrar liksom en rök bort över en myr. 

Det och att jag transformeras till ett långt avslutande tal som hålls tätt intill skogens susande lyssnande öra. Fågelkvitter, rasslet från löven och så denna förklarande sammanfattning. Jag förväntar mig inga lyssnare men livet måste liksom sägas för att ha räknats fullt ut.  

Köttet blir ande, blir till ord och till klafsande själsliga stövelsteg rakt över en myr och bortom… 

Fast det är nog mest som Gösta Lundvall, född 1894, säger i Sture Källbergs fina gamla rapportbok  från 1969, ”Rapport från medelsvensk stad: Västerås”: 

”När man är ung tycker man att man kommer att leva i evighet. Men det är med människan som med naturen, ingenting varar. Gamlingarna försvinner och återuppstår i nya generationer. Evigt kan inget leva, allting förnyas. 

Det duger också. Så måste det nog vara. Det är vackert så. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s