Att lämna sin kropp och slå ut i blom…

Jag minns att jag längst där inne tänkte – ”socialfall”. Vad som sen kom ut ur min mun minns jag däremot inte riktigt. Jag hatade när det klappades på mitt huvud och någon äldre släkting undrade vad jag skulle bli när jag blev stor. Vad vill man med livet när man bara är en liten påg?

Ville väl bort från municipalsamhället. Ville väl till något oklart annorlunda. Vad detta annorlunda är vet man inte när det klappas på ens huvud. Man har inga dräpande svar. Vet bara att det inte är just där och inte just då man vill vara en liten människa. Man vill någon helt annanstans.

Jackie Leven hade däremot ett dräpande svar. När den gamle brittiske premiärministern Edward Heath kom till Jackies skola i Fife, Skottland blev den lille Jackie framknuffad. När Ted Heath sen frågade vad han skulle bli när han blev stor svarade han ”I’d like to be one of those wee men you see standing outside the pubs in a wee flat cap.” Premiärministern skrattade. Rektorn gjorde det inte.

I övrigt var väl inte Jackies liv så mycket att glorifiera. Att han svarade som han gjorde berodde nog på att han oftast väntade på sin far utanför puben där i Fife. Med en far som satt på puben och pokulerade med de andra männen är det lätt att tro att det är där allt händer.

Jackie var en sådan som trivdes på pubar och barer – en av de där som lever ut våra mörka sidor. En Cornelis, en Toni Holgersson, en John Martyn – en av våra ställföreträdande rumlare. En Dylan Thomas. De som brinner på alkoholens och drogernas kors för vår skull. De som skapar anekdoter. De som flabbar, slåss och tar ett glas för våra synder. Vi lever liksom i symbios.

Jackie kunde vara en skrämmande typ. Han kunde också vara en underbar bard och berättare – en skotsk folksångare. Han sa i slutet av sitt liv att han lärt sig att leva i fred med alla sina “troubles” – som i ett själens Belfast.
Det vackraste jag vet om honom är dock den tonsättning han gjorde av James Wrights – “The Blessing”. som man också tågade ut till efter hans begravning i den lilla landsortskyrkan. Den som slutar:
“Suddenly I realize
That if I stepped out of my body I would break

Into blossom.”
Den vackraste bild jag kan tänka mig. När den här jämmerdalen är över. Då stiger vi ut ut våra kroppar – och går i blom.

Det finns hopp även för oss som lever mitt i hösten. Vi kommer att slå knopp igen. Om inte här och inte nu så där och då. Knopparna bara vilar en stund under vår torra och lite rynkiga hud.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s