Jag var naturligtvis inte där. Det är jag helt säker på. Det är mycket sällan jag varit på rätt ställe vid rätt tillfälle. Har jag någonsin råkat vara där man borde ha varit har jag definitivt varit där för sent. Nu är det mesta mycket för sent. Det är ”sent på jorden” och ”det vita dukade bordet väntar på någon vars steg aldrig kommer upp för trappan”. Jag kan min Ekelöf men även den jäveln upptäckte jag naturligtvis för sent.
Man är någonstans där man famlar efter den tråd som C G Jung slängde ut: ”Det som ungdomen fann och måste finna utanför bör eftermiddagsmänniskan finna i sitt inre.” Jo du gubbe – här sitter en eftermiddagsmänniska och letar.
I vilket fall så var jag inte där. Minns inte riktigt vad jag gjorde de där augustidagarna 1969. Tio år på väg mot elva. Tuggade väl Toy och cyklade längs Svalegatan. Hade förmodligen nyss firat skånska flaggans dag på Bialitt kaffestuga – skånska flaggan firas sen 1967 den tredje söndagen i juli. Jag har ett tvetydigt förhållande till den där rödgula flaggan sedan den kapades av nationalistiska idioter – men dåförtiden viftade jag nog glatt med den mot fonden av en skånsk veteåker.
Det är långt mellan Bialitt som ligger i vägkorsningen vid Gryttinge och Max Yasgurs mjölkfarm i närheten av Bethel i staten New York. Det var på den mjölkfarmen jag inte var. Artistuppbådet vi hade i Bialitt var så där. Stålfarfar minns jag – han sjöng sina religiösa sånger. Han var en cool kille. Buktalaren Bo Thomasson från Teckomatorp var där med sin docka Kalle. Skolläraren Bertil Nilsson från Helsingborg. Han med ”Kul-i-juli” var inte ett dugg kul med sina lite larviga småtävlingar. Minns dock att jag vann ett oerhört fult djur när han uppträdde en gång i Landskrona. Var tusan tog förresten det där lurviga rosa och vita djuret vägen? I Bialitt vågade jag i vart fall inte gå fram till scenen.
Artistuppbådet vid mjölkfarmen i Bethel var bättre. Jag hade med facit i hand gärna bytt ut Bertil Nilsson mot till exempel Jimi Hendrix. Men Jimi Hendrix upptäckte jag naturligtvis också för sent. Bertil kunde ju försökt locka upp hippierna på scenen för att sjunga ”Jag ska måla hela världen lilla mamma”. Jimi hade i sin tur säkert rockat röven av Torrlösabönderna med en distad version av ”Jag är en liten gåsapåg”. Fått dem att sätta spettkakan i halsen. Skändandet av nationalsymboler ligger mig lite särskilt varmt om hjärtat. Men att skriva Kuken på svenska flaggan kom jag också på för sent. Det hade redan Carl-Johan gjort.
I Bethel var det mycket droger. I Bialitt var det inga tyngre. Kaffe och småkakor och 1969 rökte man cigaretter som fan. Ett år vann jag en spettkaka. Kan ha varit just 1969. Spettkakan tog jag inte intravenöst och inte rökte jag den heller. Sen var det inte särskilt mycket naket i Gryttinge. Det hade jag kommit ihåg. Sånt minns jag. Definitivt.
Alltså.
Jag såg nyligen en herrans lång ”directors cut” av Michael Wadleighs dokumentärfilm ”Woodstock”. Den var som sagt väldigt lång och lite tradig. Av all musik, lervälling, droger och nakenbad så var det två saker som verkligen fastnade på min näthinna.
Dels John Sebastians glasögon. Det var någon tagning bakifrån där man såg hur oerhört skitiga dom var. Jag fattar inte att han överhuvudtaget såg någonting.
Sen var det Port o San mannen som sög upp skiten ur toaletterna med en tjock slang. Det var en rolig gubbe som sög upp skiten i en stor tank, sprutade med lite luktegott och bytte pappersrullar. Ett fint litet porträtt av en latrintömmare. Latrintömmare fyller mig alltid med kärlek.
Det är väl sådant här eftermiddagsmänniskorna funderar på. Vi oroar oss för glasögonputsning och toalettbesök istället för trippar, fred, kärlek och ”understanding”. 500 000 människor som ska skita. Gud vad mycket skit det blir och sen att hålla sina glasögon rena i en jävla lervälling. Vilken mardröm.
Jag är passé. Jag vet. En eftermiddagsmänniska. Fast äntligen: Rätt man på rätt ställe och vid rätt tillfälle.
Nybajsad och med nyputsade glasögon.
Exakt på gränsen mellan lycka och överlevnad 