Min farsa brukade berätta roliga historier. Roliga och roliga förresten. Jag tyckte det då. Skulle nog inte tyckt det idag. Det var enkla historier av den typ man kunde läsa i ”En rolig halvtimme”. De var inte PK och många var sexistiska. De funkade när han var bingoutropare och auktionsförrättare. Skämt för landsbygd och inte för fina salonger. Fast vad vet jag om vilka skämt som dras i fina salonger? Inte ett piss. Egentligen.
Sen blåste Monty Python och Woody Allen in humorn i mitt liv och där någonstans fastnade jag. Hasse och Tage och Galenskaperna. Jodå. Jag hängde med till Killinggänget. Men nu. När det gäller ny svensk humor är jag helt borta. Vet inte vad komikerna heter. De jag lyssnar på talar inte till mig. Jag är helt enkelt passé. Det är okej och jag kan leva med det.
Men nu har de där jävlarna tagit sig in i mina drömmar. Där vill jag inte ha dom. Jag vaknade i morse efter en mycket intensiv dröm. Några fragment:
Jag bodde med en annan man i ett mycket stort hus. Jag skröt vitt och brett om denna vackra boning. Han var gift och hade flera barn. Frun var dock osynlig. Jag satt ofta barnvakt – men så dök plötsligt min far upp och vi började rulla två rakborstar genom barnkammaren och ut på vägen. Ända till en busshållplats högt uppe på ett krön kom vi. Jag kände igen hållplatsen från Stockholm. Precis när vi var framme vid hållplatskuren så åkte bussen. Pappa hade tappat rakborsten och bara försvann. Desperat rusade jag tillbaka och hittade rakborsten – det var min gamla som nästan inte har någon borst kvar. Men sen skulle mannen jag bodde med skiljas från sin fru. Oklart varför. Vi kunde i alla fall inte ha huset kvar. Hans barn grät. Jag fick samtal från hans äldsta son George. En skäggig karl i fyrtioårsåldern. Via Skype lovade vi att aldrig förlora kontakten. Sen sprang vi alla skrikande mot en stor sjö. Ett flygplan gick in för landning. Vi skrek att det var en knarkleverans. Vi måste sätta dit de jävlarna! Vi sprang allt vi kunde och hamnade på trånga gator kantade av röda hus. Då befann vi oss plötsligt i ett pilotavsnitt av ny svensk humorserie för TV4. I centrum en svensk manlig komiker nerkletad med bronsfärg. Han såg ut som en korsning mellan Gladys Knight (käkpartiet) och Jarl Kulle (pannan). Skägget var bronserat. Den rutiga kavajen var bronserad. Allt detta bronserade vände sig mycket sakta mot mig och sa: ”Har hästar lösa kukar?” Jag stannade upp. Jag skrek i panik: ”För fan detta är inte roligt!”
Precis då vaknade jag. Tittade på klockan. 10 minuter i sex. Den hade inte ringt ännu men det var dags att stiga upp. Denna bronserade komiker har sedan förföljt mig hela dagen. Freud – vad vill han mig? Dessa hästar med löskukar – varför? Jag upprepar. Svensk humor har spårat ut helt. Ser ni denna serie i tablån. Se den inte. Den är inte rolig – löskukarna till trots.
Farsan är borta. Historierna och berättelserna är bara svaga minnen av flabb och fniss. Med dom som dör försvinner historierna. Jag önskar jag kunde minnas dom så att jag kunde berättat den om han som sket i trombonen. Precis som slutscenen i japanska filmen ”Still Walking”. Den där pappan för vidare historien, om att de vita fjärilarna förvandlas till gula om de överlever vintern, till sin dotter. Den historien han suckade och himlade med ögonen åt varje gång hans nu döda mor berättade den. Historierna lever vidare.
Själv har jag glömt. Varför i helvete sket han egentligen i trombonen?
Exakt på gränsen mellan lycka och överlevnad 