Man är en livets klädhängare. Jag satt på bussen hem. Gör ofta det. Vill ju hem. Vill inte springa runt i ett årshjul av verksamhetsplaner, tertialrapporter och fucking policys. Bloody fucking policys.
Vi är ju liksom av kött och blod. Inte av papper. Sen får det vara hur digitalt som helst. Luktar gör det inte. Andas gör det inte. Jävla årshjul.
Här bland köttet och blodet har klimatet förnekat vintern. Mörkret däremot. Mörkret det är och sätts på piedestal. Det sipprar och det tar sig in. Bakom och emellan oss.
Vi resenärer är i våra skärmar. Vi är inte riktigt här. Inte här i mörkret. Men där. Där ljuset skymtar. Kommer på mig med att längta bort. En förlängd helg till Stockholm i februari. En vecka på Österlen i augusti. Kanske en ny tågresa ut i Europa till hösten…
Fan. Reser på huvudet. Glor i nacken på medresenären i raden framför mig. Han har en stickad mössa. Grå.
Vi människor. Varför ska vi förbränna alla dessa nu i jakt på ett sen? Varför otåligt vänta på en efterlängtad framtid? En framtid som då är ett nu och säkert en längtan bortom det.
Fan! Här är just jag. En människa utan ornament. När jag rensade bildbanken på jobbet idag såg jag att jag hade precis samma utanpåskjorta från Timberland och jacka från Tiger på julfesten 2003 – som jag tog på mig i morse. Fast jag har fler och vi tvättar…
Man är en som är i mitten. En som är och andas. En som inte klättrar. En som inte tror sig vara så mycket mer än just den man är.
Men.
Vinden blåser precis vart den vill. Ingen av oss kan vara säkra på vår egen överlägsenhet eller obetydlighet.
Här är vi! I detta liv. Vårt inre är fullt av lösa trådar. Låt oss knyta ihop några. Låt oss lära oss att knyta band.
Låt nu vara nu – om bara just nu och idag.
Exakt på gränsen mellan lycka och överlevnad 