Bitterheten ligger som en sliten filt över våra liv. En trådsliten sådan där som Viola Gråsten designade åt Tidstrands i Sågmyra. De röda är snyggast.
Det blev inte som vi trott. Det har vi lärt oss i ”livets hårda skola”. Livet är sällan som i teveserierna från drömfabrikerna. Det är skevt och det värker i lederna.
Hatet finns runt hörnet. Någons fel är det. Alltid. Islam och jävulskap. Fittkonst och penisavund. Jo man tackar och bockar. Och bensinpriset.
Bitterheten hittar sina måltavlor. De som sticker ut och som inte är som vi. Så har det alltid varit. I byhorornas och tattarnas väg kan man alltid spotta. Att vi sen delar deras DNA är en helt annan femma.
Slå alltid neråt och om du slår uppåt slå på dom som försöker problematisera. Slicka dina fränder i röven så får du likes.
Hon som bodde vid sågverket i Säter. Hon var bitter. På allt och alla. Men hon hade den goda smaken att presentera sin bitterhet i verkliga livet. Att anklaga, svära och spotta ansikte mot ansikte. Att protestera på kommunalfullmäktiges sammanträden. Vägra in i det sista att sälja sin tomt. Sådant kan vara obehagligt men känns juste. Kan hanteras. Makten måste granskas. Det finns drag av bitterhet i alla revolter.
Arkitekten Ferdinand Thrän arbetade på 1800-talet som arkitekt och restaurator i domkykan i Ulm. Det var en bitter man. Han förde i åratal sina ”Anteckningar om förolämpningar jag utsatts för” som ligger opublicerade i en skrubb i domkyrkan. Om honom har Claudio Magris skrivit i sin bok om Donau. Ferdinand Thrän gick snabbt förbi sina framgångar och fastnade i oförrätterna. Han fick stiga upp i svinottan. Ölet var uselt, han kräktes när han druckit för mycket av det och resorna var besvärliga…
I spegeln ser jag en gubbe. Inte någon direkt bitter gubbe men en lite långsint. En som kan vara både sur och vresig. Bitterheten bär vi alla. Allt kunde varit bättre. Den som är utan bitterhet kastar första stenen.
Bitterhet rätt hanterad kan sätta ett frö till förändring. Men den där sura bitterheten som är granne med hatet. Den – den kan göra mig bitter på riktigt. Men det är ju också ett frö…
Inget blev som vi tänkt. Allt kan bli bättre. Men inte fan regnar det manna från himlen. Nog måste vi anstränga oss för saken.
Exakt på gränsen mellan lycka och överlevnad 
Vi har en röd filt designad av Viola Gråsten. Jag reflekterar tacksamt över att vårt exemplar tjänar som tak över barnens koja i vardagsrummet snarare än att vila som en bitterhet över min tillvaro.
GillaGilla
Jag är uppfödd på sådana filtar. Nu har jag läst att de tydligen är indränkta med malmedel i stora mängder – men jag överlevde och är inte bitter för det…
Viola Gråsten ler nog i sin himmel åt stojande barn i filtkojor. Ingen bitterhet där heller.
Det slutade lyckligt det här. Stoj och lek helt utan bitterhet. Vackrare än så kan det nog inte vara. 🙂
GillaGilla