Sången om absolut ingenting

Som gamle Paulus sa: ”Ty vilken människa vet vad i människan är utom människans ande, som är i henne”.

Han sa mycket strunt också Paulus. ”Tige i församlingen” och sånt. Jag har inte tatuerat hans namn i rumpan och jag tillhör inte fanklubben. Jag är inte såld…

Men det där om vår ande gillar jag. Tänkte på det när jag idag satt i trappan vid handikapphissen på tåg 8174 mellan Mjölby och Gävle. Jag steg på i Ludvika med min i sammanhanget patetiska panamahatt som var genomblöt av ösregnet. Nu låg den i bagagehyllan och torkade.

Satt där i trappan på grund av att den där sociala distansen var komplicerad att hålla på det välfyllda tåget. Här satt vi – jag och mittemot mig en ung kvinna med mycket djup urringning som drack energidryck. Vi lyssnade på musik. Hennes hörlurar var fräna. Mina öronproppar ser ut som om de passerat ett tröskverk – men det låter i båda snäckorna. Gott så.

Jag försökte undvika att titta allt för djupt i urringningen. Det gick bra. När den där manliga blicken hotar att ta mig i sitt våld så försöker jag alltid att vända på perspektivet. Försöker se det ur urringningens perspektiv. Tittar på den där gubben mittemot. Inte mycket att hänga i en julgran.

Spotifys logaritmer plockade plötsligt fram Melancholy Baby med Gary Mc Farland. Jag tittade ut genom fönstret. Urringningen tittade nöjt åt mitt håll.

Igår reste jag åt andra hållet. Tåg 8169 för att vara exakt. Då var det värmebölja. Därav panamahatten. Skulle igår ända till Grängesberg och det gick bra fram till Ludvika. Där steg det på ett festklätt gäng med korgar och mousserande. Då slutade bromsarna att fungera. Fordonsfel. Jag och en mycket sorglig individ som fick skälvan när han plötsligt såg en tågmästare steg av tåget.

Individen var en människa och en man i obestämbar ålder. En man som man vill sluta till sitt hjärta. Trasig, skitig, sjavig i svarta kläder men med blåmönstrade kalsonger som lyste klart i gällivarehänget. Han var så trasig att hjärtat skyggade för den mörka materia som rusade fram och tillbaka på perrongen. I gränslandet mellan droghelvetet och den psykiatriska slutenvården. Ens ande är inte då tillräckligt mycket i ens kropp. Man sluter sig.

Det festklädda sällskapet steg av efter beskedet om att ett annat lok skulle kopplas till tåget. Det skulle bli förseningar. De knäckte sin mousserande vid ett bord utanför stationen och stojade en stund innan de blev upphämtade av en av det lokala energibolagets jourbilar. Oklart varför och varthän. Vissa saker är liksom bara höljda i dimma. Solen gassade och den svartklädde irrade innan han småningom gick upp i rök i riktning mot centrum.

Vissa sargade själar är vassa som knivspetsar. De sticker mot våra hjärtan. Vi räds.

Marie kom småningom susande med Saaben. Man kan ta sig till Grängesberg även på detta sätt. Det var olidligt varmt och det skulle badas i Öratjärnsdammen. Därför intog jag min förklädnad. Bytte panamahatten mot en illblå keps som det står Bergslagsposten på och som är svårt fläckad av målarfärg. Linneskjortan byttes mot en t-tröja som det står ”T-tröja” på med Konsums blåvita logotyp. Detta visade sig vara ett smart drag.

När vi snirklat oss ner bakvägen till dammen skulle vi parkera bilen vid det gamla grustaget. Där stod en stor van med startproblem. Vi såg tre medlemmar av någon av Sunnansjönazismens fraktioner. Rakade huvuden. Bara överkroppar. Svarta byxor. En var oformligt fet, en var oerhört mager och en bara var. Det är då man är glad att man är förklädd. Då man kan lyfta på sin illblåa keps och säga ”Hej”. Man nonchaleras. Konstateras vara ett pucko och ha rätt hudfärg. Man kan passera.

Sen var det ett himmelskt bad. Botten är av alldeles mjuk sand. Vattnet var varmt och alldeles klart. Man är ensam (nästan) och kan förenas med elementen. Simma som i en kokong av skog, gräsbeklädda stränder och små blå sländor som flyger i karakteristisk ryckighet. Om himmelriket är – är det ett sådant bad i en sådan sjö. I en total andning med naturen. Anden är fast placerad precis mitt inne i en.

Sånt tänkte jag på när jag satt där och undvek urringningens blickar. Tänkte på de med rakade huvuden. Tänkte på han med de svarta kläderna. Skulle vilja pussa på den feta nazistmagen och säga att du duger. Skulle vilja stryka den psykotiska mannens kind. Du duger också.

Nynnade på en sång om absolut ingenting…

Så länge jag och nazisterna inte inser att vi är en del av varandra. En del av den där klara dammens och naturens ande. Så länge vi tillsammans inte inser att friheten är en och odelbar oavsett ras, kön och sociala etiketter. Att så länge den minste och mest föraktade människa, som min svartklädde man i rök på väg mot Ludvika centrum, inte är en del av vår frihet och vår gemenskap då kan vi inte bryta våldets kedjor. Då kan Trumpna presidenter väljas om. Då kan det Putinas med totalitära läppar.

Jag hatar de totalitära ideologierna. Jag hatar inte människorna. Alla har vi haft navelsträng. Den klipptes och sen skiljdes våra vägar. Nog fan kan vi mötas igen! Kanske vid Öratjärnsdammen.

Ty vilken människa vet vad i människan är utom människans ande, som är i henne.