Landet ligger stilla

Landet ligger stilla. Det är bara vi som rör oss. Vi som föds och dör. Vi som konstruerar och slår ihjäl. Vi som älskar och hatar. Landet ligger stilla. Nästan stilla ligger det och finns här runtomkring oss. Vi kan ta på detta land och det är som allra vackrast kring midsommar.

Karlqvistens hölada, den som ligger ner mot Öratjärnen, är på väg att gå tillbaka till jorden. Tillbaka till landet som ligger där alldeles stilla. Sådana hölador behövs inte längre. Vem slår längre det saftiga gräset vid tjärnen med lie? Vem håller några kor och en häst för att klara livhanken? Det tunga takteglet från Vedevåg knäckte ryggen på ladan Men man ser att den varit fin en gång. En välbyggd hölada.

Karlqvisten var nog ingen slarver. Jag minns ett foto av honom. Han står vid ett bord som det ligger fotoalbum på. Bakom honom hänger en reproduktion av ett av Rembrandts självporträtt. Blommig tapet och en byrå med spegel. Frun och dottern är också med. Dottern ser lite uppkäftig ut. Man ser hennes nacke i spegeln. Karlqvisten har ullkostym med väst. Dotterns kjol är sydd av samma tyg. Skjortan och blusarna är vita. Hans kinder lyser röda genom det svartvita. De har alla ett litet leende på läpparna.

Det är ett fint foto. De ser ut att vara frimodiga människor. Dom är döda nu. Nästan lika död är deras lada. Den är ett fossil som minner oss om det hårda arbetet. De magra jordarna och kreatur som måste ha föda för mjölken och för körslorna i skogen. Ett fossil över fåfängligheten. All möda och allt arbete som bara förmultnar. Nya strukturer. Nya människor. Familjen Karlqvist är nu bara fotnoter som kommer att tas bort i kommande upplagor. Svartvita foton som bleks och en lada som blir mull.

Jag har tänkt mycket på fossiler denna midsommar. Inte sådana där trilobiter som man hittar i kalksten. Utan de där spåren som blir kvar när de vi älskar lämnat oss. I midsommartid minns man hur svärmors händer plockade blommorna. Man minns exakt hur ens far hällde upp snapsen och vilka gester morsan gjorde när hon bad om ursäktför att maten inte var god nog eller inte skulle räcka. Den räckte. Alltid.

En del av det vi gör finns kvar länge. Trappstegen vi sliter. De hjärtan vi ristar i bark. Men även annat vi lämnar efter oss – spår av gester och tonfall finns kvar. Jag tror att dessa spår stannar längre än minnet av dem. Om man är riktigt uppmärksam där vid Karlqvistens lada anar man hur han lyfter sin keps och torkar svetten ur pannan. Man förnimmer hur han viftar bort ett mygg, sträcker på sin rygg och ser ut över tjärnen. Ett litet uns av hans lycka en varm vacker sommardag finns kvar som ett svagt dis.

Vad blir det kvar efter mig? Efter oss? Jag tvinnar mitt fåniga skägg. Jag låter snusdosan vila i handen. Jag tar ett djupt andetag. Inser att allt det som var någon slags skönhet och fägring hos mig har vissnat bort. Allt det som är yta krackelerar och blir alltmer oviktigt. Istället tittar jag fånigt rakt ut i tillvaron. Söker något som betyder något på riktigt att fästa blicken på.

Mina rottrådar sträcker sig ner mot jorden. Tränger genom skorpan. I moränen söker mina rötter efter deras som jag älskar. De rötter som jag hör ihop med. Rötter som möts och tvinnas. Rötter som suger näring och ger näring. Rötterna trevar efter varandra. Rötter har ingen färg, ingen ålder och inget kön. Vi hör ihop. Vi behöver varandra. Behöver ge och behöver få.

Allt det andra?
Mest strunt och mycket väsen för ingenting.
Lappri!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s