Såg Örebro vakna. Staden var blöt efter regnet. Solen var också vaken. Den strilade genom ett jättelikt valnötsträd i stadsparken. Stammen var sträv mot min hand. Grenarna sträckte sig ut över gräsmattorna. Sökte mig men jag lyckades fly.
Flydde till rosenträdgården där köttiga blöta och röda HC Andersen liksom trånade efter att bli sedda och kyssta med skälvande läppar. Förstår varför den rosen fått sitt namn.
Människor skyndade och tränande. Den enda som hälsade god morgon var uteliggaren som precis vaknat vid gästhamnen. Vi tyckte båda att det var skönt att se solen. Han frågade vad klockan var. Kvart i sju. När jag gick gjorde han sin morgontoalett i häcken.
Städer vaknar. Innevånare pinkar. Livet fortsätter. Så länge det finns några som tar sig tid att säga god morgon finns det hopp för mänskligheten.
Exakt på gränsen mellan lycka och överlevnad 