Bröd och vin. Korv, mjölk och getter… Den är vacker. Världen.

Fyllde ryggsäcken ikväll på Hemköp. Bar en gul kasse bredvid i handen. En sakta promenad igenom stan. Det sorlades på krogarna. Det är dom väl unt.
Sorlet i sig är nog medicin för svultna själar. Det var lite ungdomsgäng som drog omkring. Några förälskade par gned sig mot varandra. Några cyklar. Några gubbar som jag – sommarklädda med eller utan tant.

Stilla som det kan vara i en svensk mindre stad på sommaren. När det inte är cruising, tingel-tangel och annat jävelskap. Kom till Stora torget. En arabisk man pratade mycket högt i sin mobiltelefon. Brottstycken på svenska. Satte ner kassen på en bänk och lyssnade. Det var starka känslor. Lite oklart om det var kärlek eller sorg. Glädje eller ilska. Det låg liksom bortom min fattningsförmåga.

Kom där och då att tänka på Jean-Marie Straubs och Danièle Huillets gamla film Sicilia som bygger på dialoger ur en roman av en siciliansk författare Elio Vittorini. Skådespelare som nog mest är amatörer håller långa dialoger utförda i ett högt tonläge och med en tyngd som gör att man kan tro att de är huggna i ett stycke. Slutscenen på ett torg framför en kyrka där den mycket anonyme huvudpersonen hamnar i samspråk med en knivslipare är i det närmaste biblisk. Alldeles stilla och ibland i närbilder där bara någon enstaka muskel rör sig i deras ansikten sammanfattar de livet och tillvaron.

”Den är vacker. Världen. Ljus, skugga, kyla. Hetta. Glädje och olycka.” De bollar replikerna mellan sig. ”Hopp. Välgörenhet. Barndom, ungdom och ålderdom. Män, barn och kvinnor. Vackra kvinnor och fula kvinnor. Guds nåd. Skurkaktighet. Ärlighet. Minne. Fantasi. Bröd och vin. Kor, mjölk och getter. Råttor. Träd och rök. Sjukdom och tillfrisknande. Död. Odödlighet. Uppståndelse.”

Här sträcker knivsliparen sina händer i vädret och säger att det är extraordinärt. Sen fortsätter han i något slags ramsor som jag minns från svenskan: aouå och eiyäö – fast på sicilianska då.

Vad vill jag säga med det här då?

Inte ett skit – mer än att livet är extraordinärt. Det har jag en ärlig siciliansk knivslipares ord på.

Till mannen på torget borde jag sagt ”Den är vacker. Världen.” Men det gjorde jag inte. Det får bli nästa gång.