När man nalkas en grav som man inte besökt på några år då närmar man sig försiktigt. Är man gravrättsinnehavare på långdistans bär man sitt dåliga samvete med sig i påsen med den vita rosen. Den vita ros vi köpte i en blomsteraffär i Gislaved på vägen ner.
Billeberga kyrka tronar på slätten. Slätt är det min själ och kniv. Platt som en pannkaka. Bördig är jorden. Härlig är jorden. I den jorden är jag planterad.
Graven var okej. Vi planterade rosen. Vi skrubbade på stenen. Vi sa några vackra saker till Nils och Sally. Deras strävsamhet var en grundsten till det här landet. Den är inte stor men den är solid.Det var ärligt. Det var hederligt. Det var den socialdemokrati som fanns då. Innan marknadstrategernas tid. Innan allt liksom blev grumligt.
Planterad sa jag att jag var. Jo då. Spirade väl så smått. Inte blev bladverket något att skryta med och inte sträckte grenarna sig mot himlen. Men man växte. Långsamt. Utvecklades. Långsamt.
När jag gick där på kyrkogården i Billeberga kände jag igen några namn. Henry Olsson. Det var hans fru mormor kände och som hon alltid berättade om som Henryolskan. Hos Henrylolskan hjälpte mormor till när det var gille. Det fanns även andra namn som svagt minde om de där berättelserna.
Berättelserna som jag hörde men som inte intresserade mig. Vad var Thure Nilssons grisar i jämförelse med Hep-Stars. Sen hörde man talas om han på ”hen” men vad fan: ”She loves you yeah, yeah, yeah”. (Hen var Billeberga hed där delar av slaget vid Landskrona stod den 14 juli 1677. Då när Karl XI besegrade danskarna och Kristian V – men det sket jag också fullständigt i.)
Men de där berättelserna var trots allt små frön som lade sig tillrätta i den lilla mylla som mycket tunt täcker det hälleberg som är mitt hjärta. De slog rot där. Plötsligt inser man att man inte lever ensam. Man är inte solitär. Människorna i de där berättelserna finns kvar. Inne i en. Deras gester. Deras förhoppningar. Deras misslyckandes. De lever inne i mig.
Jag är aldrig hemlös. Jag har rötter. Jag bär på den stora, stora lyckan att inne i mig ha alla de här människorna. I det vissheten känner jag mig helt lugn och helt trygg. Jag har en tillhörighet. Jag hör hemma någonstans. Inte bara hos Nils och Sally. De är bara en liten bit av det stora mönstret – men det var ju deras gravsten vi putsade just denna varma sommardag.
På vägen mot Eslöv körde vi via Södra Möinge där deras hus ligger alldeles nära vägen. Det var länge sedan vi kom förbi där. Jag brukar bara bli deprimerad. Förfallet har spridit sig år från år. Den fina trädgården har förslösats. Gråpäronträdet. De konserverade ingefärspäronens heliga graal är nedsågat.
När vi nu närmade oss huset såg vi att det hade hänt grejor. Allt var liksom förändrat. Holy shit! Äntligen fick jag tillfälle att säga det där ”Oh my God” – som var enda jävla deltagare i teves realityprogram slänger ur sig både på korsen och tvären.
Oh my God! Huset var förvandlat till ett showroom för gravstenar!”Granit och marmorgruppen” hade köpt och renoverat hela kåken. Där teven stått stod en gravsten. I det gamla köket verkade de ha konferensrum.
Mina minnen har blivit sten. Gravstenar. Jag undrar vad Nils hade sagt?
Exakt på gränsen mellan lycka och överlevnad 