End of summer. Tänk pingviner!

Det var ovanligt mycket vatten i ån. Tog en promenad efter ett Skypemöte. De nedfallna löven prasslade runt fötterna. Barnvagnarna var där. Hundägarna var där och motionärerna. De flesta hade proppat igen sina öron – tror att de missade åns porlande. Det var synd. För det var helande. Porlandet.

Jag hade med mig den sedvanliga påsen. En gammal brödpåse den här gången. Plockade skräp längs min väg. Om denna min skräpplockarmani kan sägas mycket men inte här och inte just nu. Det var för övrigt bara en halvbra runda. Blev mest godispapper och så en konstig lilafärgad bit rund frigolit…

Läste någonstans att man ska gå tom till graven. Jag kommer att ha med mig en liten påse med en röd kapsyl till en plastflaska, ett blekt omslag till en kexchoklad och locket till en snusdosa. Saker som jag hittat under den sista vandringen.

Medan jag gick där längs ån tänkte jag på att nu är det definitivt höst och sen så tänkte jag på pingviner. Jag tänker på pingviner ibland. De har börjat tränga in i mitt liv. Jag borde kanske prata med någon om det. De måste vara ett tecken. Jag funderar på vadå.

https://www.youtube.com/watch?v=bG6EZL57sKA

Såg (och lyssnade) nyligen på Jóhann Jóhannssons: End of Summer. Grovkorniga Super-8 filmer från hans resa till Antarktis som han tonsatt med en blandning av elektronisk musik och cello. En ambience som egentligen lämnade mig rätt oberörd. Det var pingvinerna som berörde mig.

Att artbestämma pingviner på svartvit grovkornig film har sina sidor. Kan det ha varit kungspingviner? Skitsamma. De vandrade med en sådan blandning av grace och fumlighet över bildrutorna. Jag tror jag blev förälskad. Som man kan bli förälskad i ett litet barn. Den kärleken.

Kan man verkligen säga mer om livet, kärleken och döden? Är inte allt sagt? Man kan alltid prata om pingviner.

Jag kommer aldrig någonsin att få se en pingvin i levande livet. Resor till Antarktis är inte konstruerade i samklang med min plånbok. Zoologiska trädgårdar ger mig existentiell ångest. Jag tycker inte heller särskilt om att se på naturfilmer. Tycker oftast de tangerar sådana där mjukporrfilmer som jag inte tordes se på Palladium i Svalöv. Utan trosor i Serengeti – eller vad de nu hette.

Men. Jag vill gärna veta att de finns. Pingvinerna. Några minuter på grovkornig Super-8 har övertyget mig. De finns. Det räcker så. Allting behöver man inte se och smaka på. Allt måste man inte i erövra. Att det myllrade av liv under varje prick i skolatlasen fattade jag tidigt. Jag kan aldrig träffa dem alla – människorna som bor i Karlovy Vary och pingvinerna som häckar vid Saint Andrews Bay. Men de finns. Det räcker så.

Jag tar mig rätten att tänka på dem ibland. De helar mig precis så som åns porlande vatten. Precis som den hand som den som älskar mig lägger på min panna, Som det cerat den fyraåring jag hänger med smetar på mina läppar.

Vi ska gå tomma till graven. Men först måste vi fylla våra liv med innehåll. För några är det epa-traktorer för andra är pingviner. Vad som är rätt eller fel? Möjligen kan man höra svaret om man tar av sig öronpropparna och lyssnar tillräckligt noga. En porlande bäck kan ha svaret. Svaret kan vara att vi måste följa den eld som brinner i våra hjärtan. Kan vara det.

På tal om pingviner. Läs Jonathan Franzéns essä ”Här slutar världens ände” – den handlar om pingviner. Men det handlar om mycket annat också. Klimatet. Kärlek. Vänskap. Och vår otroliga lust att fånga allt på bild.