Fördomar – från Flamingokvintetten till Nagorno-Karabach.

Gräsänderna myllrade över stigen. De flesta kom krypande fram under det röda planket. Några flög lite klumpigt och tungt över planket ner mot Kålgårdsdammen. Det hade nog vankats frön eller nåt på gräsmattan innanför.

Det finns lite olika teorier men den mest förhärskande är väl att de stammar från dinosaurierna. Fåglarna alltså.  Då gör väl gräsänderna det också.  Det var ett tag sedan de började samlas inför vintern. Ibland ställer jag mig och tittar på dom. Vet att de säkert varit här lika länge som vi människor varit här. Förmodligen kom de väl flygande före oss.

När jag står där och tittar på dem tänker jag på sådant. På istiden och hur vi kom vandrande längs vattendragen föregångna av gräsänderna. Andra gånger tänker jag på Ebba och om hon börjar bli för gammal att slänga frön och havregryn till änderna. Om hon fortfarande tycker det är kul att tävla med pinnar i ån. Vi får väl se när vintermörkret sänker sig. Det är på vintern som ån är vår lekplats.

Någon gång tänker jag på något helt annat. Som på den där scoutledaren från Billesholmstrakten. Han som saknade ett ben. Jag funderar på om det var det vänstra eller det högra. Jag minns inte. Kommer inte heller ihåg hur det gått till men i mitt barndomslandskap kan man misstänka att det var någon jordbruksrelaterat.  Fastnat i en självbindare?

Jag tyckte inte om honom.

Han var jävligt snabb att ta sig fram på sina kryckor. Han körde bil. En röd PV. Han var säkert tio år äldre än mig. På något sätt måste han ha handikappanpassat sin PV. Det jag minns mest är att instrumentbrädan innehöll ovanligt många vippströmbrytare. Oklart varför – sådant har jag alltid varit för dum att förstå mig på.

Jag kommer inte ihåg vad han hette. Men jag minns mycket väl just det att jag tyckte mycket illa om honom. Min avsky har den mest banala grund man kan tänka sig. Han hade en Stereo 8 kassett med Flamingokvintetten.  Han spelade denna en höstkväll på en vansinnesfärd till en scoutstuga i Kågerödstrakten. Han körde väldigt fort och han spelade den där jävla kassetten – hela tiden.

Jag hade levat ett liv helt förskonad från Flamingokvintetten. Jag hade nosat på Rolling Stones. David Bowie och Velvet Underground. Jag var på väg ut i livet. Det fanns inte plats för Flamingokvintetten i mitt liv. Det hade varit ett steg tillbaka…

Tänk att man kan leva ett helt liv med ett minne av en Stereo 8 kassett. Att man i detta minne kan förakta en människa på grund av ett dansband med utsvängda byxor. Steget är inte långt till att börja hata hela jävla Billesholm. För deras usla musiksmak. Deras jävla dialekt. De är väl enbenta jävla högen.

Jag läser om kriget i Nagorno-Karabach. Om gamla grannar som hatar varandra. Om motsättningar och fördomar som lever generation efter generation. Bläddrar i Jens-Olof Lastheins fina fotobok ”Meanwhile Across the Mountain”. Ser alla de där människorna som är precis som vi. Det är fattigare och skitigare men gästfriheten står i omvänd relation till detta. Alla människorna i Nordossetien, Tjetjenien, Kabardino-Balkaria, Dagestan och Nagorno Karabach. Jag skulle vilja krypa in genom fotobokens hinna.

https://www.lasthein.se/books-meanwhile

Grozny, Chechnya 2011.

Dom är människor. Förtryck. Fördomar. Mindre silversked. Men. Människor som vi. Samma drömmar. Samma kärlek.

Nu känner jag mig äntligen vuxen. Ska leta upp Flamingokvintetten på Spotify. Ska rannsaka mitt förhållande till Billesholm och bjälkarna i mitt öga.

Ska någon kasta första stenen så är det inte jag. Jag tänker inte ens kasta minsta Stereo 8 – kassett.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s