Anthony Hopkins och Anders Södergrens rumpa

Kära dagbok!

Idag är det torsdagen den 4 februari. Jag vaknade tidigt. I Falun visade termometern på –14. Jag kollade SMHI och såg att det var 0 grader i Reykjavik. Det var det också i Höfn. Höfn ligger vid havet och vid foten av Vatnajökull. Numera bryr jag mig en hel del om Vatnajökull. Det lagrade vattnet i den skulle höja havsnivån med 1 centimeter. Vatnajökull har smält med 10 procent det senaste hundra åren. Vad är en 1 centimeter? Vad är 10 procent? Vad är ett drägligt liv?

Jöklar som de frysta manuskripten som berättar vår historia får vi återkomma till. Idag är det lågt hängande snören som gäller. Det hängde nämligen ett snöre i vårt sovrum. Det väckte mig. Gjorde mig alldeles klarvaken. Detta snöre hängde så lågt att Carl Flygares blöjor strök min kind. Hilmas handväska som hängde där drämde till mig varje gång jag vände mig och så satt Barbros favoritrumpa fastnypad. Alltså en sådan morgon då man vaknar med Anders Södergrens tajta rumpa i landslagets skidtrikåer hängande i ansiktshöjd.

Vi tar det från början. Detta var ingen dröm. Jag var inte förvirrad. Det var inte demens. Eller det var det ju. På sätt och vis. Detta var ett jävla snöre som Anthony Hopkins hade hängt upp där under natten. Vad hade den karlen gjort i vårt sovrum?

Världen är alldeles full av berättelser. Det är alldeles för många av dom som bara försvinner in i dimman. Varje liv och varje människa lever sin berättelse. Som Carl Flygare. Inseminatören och min biologiska morfar. På slutet minns jag honom från Gullberna i Karlskrona. Där var han kompis med Alzheimer. Fast den kompisens namn nämndes aldrig då.

Carl minns jag också i de blöjor som hängde där på snöret. Blöjor han hade på sig när vi tog med honom till Trånhem en varm sommardag. En spritt språngande jättebaby på grönbete under äppelträden. Salig bortom all kommunikation.

När man är femton år kan sådant var lite svårt att riktigt ta in. En jättebaby till morfar som man egentligen aldrig känt. Det fanns ju en annan också – en som älskade mig på riktigt. Men någon slags kärlek kände jag nog även för Carl. Åtminstone hänger hans blöjor i vårt sovrum.

Hilma kände jag bättre. Pappas gamla arbetskamrat som hade en tvillingsyster som dog när de var barn. Hilma som bodde med och tog hand om sin mor så länge hon levde. Hilma bar sin sorg. På korttidsboendet Ängslyckan i Teckomatorp mötte jag henne många år senare. De där veckorna när morsan återvände från döden.

Mötte Hilma i hennes ständiga jakt på handväskan. Jag beställde aldrig den där taxin hon ständigt bad mig om. Den som skulle ta henne hem till mor och systern. De som hon också letade efter. De som väntade. De som hon stod vid den låsta dörren för att ta sig hem till. Väntande på den taxi som aldrig kom.

Barbro som var min svärmor försvann också in i något. Sådan demens är svårare. Kommer närmre och blir vardagsproblematisk in på bara skinnet med omsorger och boenden. Barbro bär jag med mig så som man bär minnet av en svärmor. Hon får sina hyllningar. Egentligen rätt ointresserad av skidåkning sätter jag mig ibland framför teven till hennes ära. Spanande efter de svenska framgångar hon önskade. Efter den fasta rumpa i landslagets skidtrikåer som han beundrade och fann hos Anders Södergren.

Hur blev detta en morgon av demens? Jävla Anthony Hopkins. Han som hänger snören i vårt sovrum. Vi såg ”The Father” på Göteborgs Film Festival igår. Har sett många bra skildringar av demens på film senaste åren men ingen som först irriterat mig så mycket. Vad handlar detta om? Vem är vem och vad är det som händer? Ända tills man förstår att man på något sätt är inne i Anthonys huvud.

Då när man fattar att det är så här det kan vara med sorgen och förvirringen. När livet och minnena krackelerar. Det är då man som i slutscenen vill krypa upp i mors knä och bli tröstad och klappad på.

Världen är alldeles full av berättelser. Det är alldeles för många av dom som bara försvinner in i dimman. Den insikten gör att jag borde blir lite mer varsam med mina dagar. Som denna torsdag den 4 februari 2021.

Kära dagbok. Snart ska jag stämpla in på hemmakontoret.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s