Gräsänderna snattrade i dammen vid Kålgården. Ännu finns det öppet vatten. Det strömmar. Änderna såg oss som potentiella fågelmatare och tog sikte. Öronlapparna på min lite löjliga mössa fladdrade i den kyliga vinden. Solen sken och vi vandrade i tystnad. Vandrade i den tystnad som två som älskat varandra länge kan bo i utan att bli besvärade.
Ett doftminne kom från ingenstans. En sur doft av en gammal gubbe. En doft mättad av piss och snus. En doft av sjukdom och en föraning om död. Gubben hette Magnus Sjögren. Han satt tungt vid sitt bord i köket i Landskrona. Någonstans i trakten av Albano – minns inte namnet på gatan. Magnus var en gammal man. En ensam man efter att Carolina hade dött 10 år tidigare. De hade mötts i Stora Harrie. Hon var några år äldre än honom. Om deras kärlekshistoria vet jag intet. I Stora Harrie hade han varit jordbruksarbetare. Hon hade väl blivit med barn. Äldsta dottern Anna var född 1897.
De fotsteg vi lämnar här på jorden täcks snabbt av gräs. Vi lämnar inte många spår. Vi glöms bort. Några blir berömda och dom minns vi ett tag. Det gäller inte sådana som jag och du. Samtidigt slår vi broar. Våra gener vandrar och vi väver trådar. En gång mötte jag en man som var född 1873 i Simrishamn. Han luktade piss. Jag är född i Svalöv 1958. Jag kommer också att lukta piss. Doften av död har vi alla gemensamt.
Om Magnus vet jag bara brottstycken. Några folkräkningar har jag hittat på Riksarkivets hemsida. Några gulnade dödsannonser. Min morfar Nils född 1905 i Landskrona berättade nästan ingenting om sin far. Åtminstone inget som jag hörde eller orkade lyssna på. Fast när jag läser om Magnus resa från dräng till jordbruksarbetare och statdräng så förstår jag varifrån Nils ärvt sitt hat mot rika bönder. Då kunde Nils vänliga ögon bli svarta. Då kunde hans tystnad brytas av svordomar. Då när elaka bönder kom på tal. Magnus var visst också fiskhandlare i Billeberga ett tag. Kan inte tro att han hade affär. Undrar om han gick omkring på gårdarna och sålde sill från Borstahusen.
Doftminnet från köket i Landskrona måste dateras till 1963 eller 1964. Magnus var över 90 år. En man märkt av hårt arbete. Han dog i mars 1965. Några barn hade han i Landskrona. Edith som var sömmerska och Bror som var kiseldare på fosfaten bodde ihop. Dom kände jag bäst. Det var garanterat inget incestuöst. Det var nog snarare ekonomisk försiktighet. Det sades att Edith gömde pengar i böckerna i bokhyllan. Jag tordes aldrig titta efter. Däremot drack jag deras gröna essenslikör när jag fick smaka.
Små historier om små människor som lämnat få spår. Hur många minns Magnus Sjögren idag. Hur många minns hans sträva hand när han klappade pågen. Kan vi vara fem personer som har ett personligt minne av statdrängen/fiskhandlaren Magnus Sjögren. Vackert så.
Döden är en del av livet. Det är liksom inget problem med det. Huvudsaken att våra liv har mening medan vi lever. Att vi gör skillnad och är andra till nytta. Jag tror att Magnus gjorde nytta. Han gjorde säkert skillnad för någon. Kanske för Carolina som han var gift med i 55 år. Jag försöker också göra skillnad. Det går så där. Vi lever i en kultur så marinerad av ytlighet. Kämpar. Så som vi människor kämpar.
I vilket fall vägrar jag släppa Magnus nu när han kommit tillbaka som ett surt doftminne. Jag ska berätta om Magnus för de som kommer efter mig: Det fanns en gubbe som var född i Simrishamn 1873. Han levde ett strävsamt liv. Han slet hos bönder. Han slet med jorden och betorna. Han sålde sill.
Glöm det där med pisset. Det betyder ingenting. En gång i Landskrona klappade han mitt huvud. Det är det som betyder någonting. Händerna som smeker. Precis som jag smeker ditt huvud. Precis som du om sextio år kommer att klappa ett barns huvud.
Klappen av en kärleksfull hand lever. Tack Magnus!
Exakt på gränsen mellan lycka och överlevnad 