En vuxen mans tårar. Pass It On.

Om ni velat se en vuxen man gråta. Då skulle ni tagit bussen. Tro inte på Françoise Sagan och hennes gråt i Jaguaren. Skit i Jaguarerna. Åk kollektivt. Det är på bussen det sker. Det är på bussar män gråter. Åtminstone denne man.

Om ni velat se en vuxen man gråta. Då skulle ni kallat in Billy Bragg. Honom kan man alltid kalla på. När det gäller mänsklig värdighet. När det gäller att slippa att förnedra sig inför någon överhet. När det gäller att vara en progressiv patriot. Billy är den där vuxne mannen lite kär i. Så där platoniskt som det bara kan bli mellan oss heteromän.

Om ni skulle velat se en vuxen man gråta. Då skulle ni kallat in mig. En av dessa gubbsentimentalister som gråter över de lyckliga sluten. De starka känslorna. Barnen som far illa. Det som reder upp sig. Hoppet trots allt och den där kärleken.

Man behöver bara skrapa lite på ytan. Behöver bara ta sig bakom det skrovliga. Plötsligt händer det. Plötsligt som i en ”Release Radar” från Spotify. Maskerna rämnar. På väg hem från kontoret. Gubbtjänsteman på väg mot ensamt fredagsmys.

”Pass It On”. Billys långt ifrån vackra röst. Världen stannar. En sång. Någon står vid en grav tillsammans med de man delar efternamn med. Något tar slut. En människa har bara blivit fotografier, brev och gamla barnlockar i en ask. Allt det som vi inte frågat. Allt det vi inte sagt. Allt det som vi inte kan lämna över från den generationen till den generationen. Länkar som brustit.

Den där sårigheten finns där. Vi går vidare. Vi låtsas starka. Tänker inte på de vi lämnat. Vi tror oss ha lämnat dom och deras nedgångna skor för evigt. Lukterna har skingrats. Något finns kvar. En stol. En tavla. En svart polotröja. Men själen har lämnat tingen. Tror vi.

Men så skrapar en skrovlig röst på vår yta. En värld bestående av en man i reglementsenlig uniform och en brokig skara pendlare – upphör plötsligt att finnas till. En buss kör in i en kärlekstunnel i höjd med avfarten mot Ornäs. En vuxen man gråter. Mycket stilla. Bara några tårar. Inget sammanbrott. En sådan där vacker svensk gråt som stolta svenska vuxna män gråter. En sån som ingen hinner märka innan vi lämnat kärlekstunneln.

Minnena finns kvar. Liven har varit. Hur lämnar man allt det där vidare? All bråte. Alla hårda ord. De varma händerna. Skratten och historierna. Vart tog dom vägen? Vart är vi på väg? Det kommer nytt. Jag vet. Billy vet.

Det finns ingen sanning. Allt är numera relativt. Vetenskap och virrighet sägs ha samma värde. Vem ska man hålla handen när det blåser kallt mitt i extremhettan? Vem ska man tro på när det tävlas i skränighet?

Jag tror på människan. Även de som bara finns kvar som hårlockar och de som ännu inte ens är ett ägg i en livmoder. Ingenting är enkelt. MEN. Friheten kan bara kuvas temporärt. Sanningen vinner över virrigheten. Det bästa är att stolt stå med rak rygg. Oss kan dom inte lura. Inte i längden.
Det måste vi tro på. Pass It On.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s