Jag ger fullkomligt fan i den jävla näktergalen.

Staden var alldeles som renskrubbad. Det forsade i Faluån. Läste att det på ett dygn kommit 80 millimeter regn vid Lugnet. Det var en augustieftermiddag som kändes kylig efter regnet. Såg några höstjackor som kommit fram.

Det småvimlade på stan. Pandemirädslan något på tillbakagång. Talibanerna är inte ännu framme här vid barrskogskanten. Det råder lugn och småvimmel.

En kvinna som såg ut som en projektledare höll i en bricka utanför körskolan. Några av de luggslitna satt och drack öl på pizzerian. Ungdomar drog lite fram och tillbaka och det såldes grönsaker på torget. Skulle hämta en reserverad bok på biblioteket. Skulle köpa snus. Det var eftermiddagens uppdrag.

Att ”Sommarljus och sen kommer natten” var reserverad var mest än slump. Såg att Elfar Adalsteins har filmat den och håller på med slutproduktionen. Hans senaste film ”End of Sentence” tyckte vi mycket om.

Snuset var ingen slump. Det är en last. Den första prillan lade jag in 1974. Smokeless hade lanserats året innan och det var match i Ulricehamn. På hemvägen skulle vi se allsvensk match på Örjans vall. Minns inte matchen men minns snuset. Sedan 1974 har jag slutat snusa. Varje prilla är den sista.

Jag velade på Hemköp om jag skulle köpa en dosa eller en stock. Stock blir ju billigare men vad ska man göra med dosorna som blir över när man slutat? Det blev en stock. Får sluta imorgon och ge bort dosorna.

Inga talibaner som sagt. Inte ännu. Snart kommer väl våra hemvävda. De som kräver att alla kvinnor ska bära Tors hammare och spela vevlira. De som vill att vi skanderar Frithiofs saga och kastar stång.
Cruisingen får nog vara kvar. Sådant rör man inte. Inte oroa väljarbasen.

Nåja. Man får hitta motståndsfickor. Man får hitta det som skaver och slamrar. Det som inte passar in i den stora nationella berättelsen. Man får stå emot. Så gott det går. Sociala medier kan man alltid sluta med. Ansiktsigenkänningen får man grimasera åt. Dom kan ju inte bura in varenda socialistliberala humanistjävel som rör sig.

Jag tittade på änderna. De såg lite stukade ut. Även de var väl sönderregnade. Kom plötsligt att tänka på min inre tonårstaliban. Han som en gång var på skolresa till Hallands Väderö. Måste ha varit på högstadiet. Slutet på terminen. Åkte båt från Torekov.

Minns överfarten och att vi drog omkring på ön. Vi hade säkert floror med oss. Om ståndare och pistiller ville jag inte veta. Intresserade mig inte för sådant även om det nu handlade om sexualitet och att ståndarna gav sina associationer.

Det fanns en hispig lärarinna som bara lämnar en smal rök av obehag i mitt minne. Vi var inte på samma våglängd. Min våglängd var kort. Hennes var lång – eller om det nu var tvärtom. Jag höll precis på att berätta en jävligt rolig historia. Kanske för Göran. Precis då stack hon fram sitt tryne och sa ”Tyst pojkar. Hör ni Näktergalen?”

Mitt svar minns jag alldeles kristallklart. ” Jag ger fullkomligt fan i den jävla näktergalen.” Det gjorde jag. Men gör inte längre. Även tonårstalibaner växer upp. Historien har sin gång. Talibaner kommer och går. Däremellan kan vanliga människor älska och andas.

Jag ger fullkomligt fan i Talibanerna! Muslimska eller hemvävt nationalistiska. Jag tror på syret vi andas och jag tror på kärleken. Jag tror på smutsen i sprickorna och allt det som inte står i räta led.

Och någon gång ska jag sluta snusa.