Alla borde ha en busstation. Någon gång.

Till Christer.

Mig närstående personer säger att jag har satt mitt ljus under skäppan. Att jag inte visat det för omvärlden. Inte fullt ut.

Jag vet inte om det där ljuset egentligen är så mycket att visa upp. Några lumen har väl sipprat ut här. Någon candela där.

Någon gång i ungdomen. När man var så där 19-20 år. Då fanns det lite olika vägar. En hade gått rakt ut i destruktivitet. En kanske hade gått mot något slags ljus. Fast den hade nog också gått åt helvete. På sikt.

Jag behövde den obemärkta vägen. De flesta av oss går den. Den är lite knagglig ibland. Men den leder. Leder mot ett slags liv. Ett liv där vi behåller ljuset för oss själva.

På det privata planet är det okej. Har skött mig inom rim och reson. Make, son, far och morfar. Okej. Godkänt. Lite inbundet. Lite taffligt. Men man hoppas att det märkts att man har ett hjärta. Ett som glöder. Ett lågintensivt ljus i mörkret.

När det gäller kamratskapet har det varit sådär. Mycket dålig på vänskap. Vi är nog några män som brottats med det. Många som sträckt sig mot ljuset men som aldrig kommit ända fram.

I karriären är det mest mörker. Åtminstone om ljuset består av karriär och någon slags status. Mest mörk materia i lönekuverten.
Tallriksmaskinskötare. Mycket läsning vid maskinen. Distributör i skivbranschen. Full kontroll på papperna, fakturorna och lagret. Inget som någon egentligen såg. Det enda ljuset var den där killen från Skivhugget i Göteborg som körde runt med en liten lastbil och hämtade skivor hos skivbolagen i Stockholm. Han sa att jag var suverän.

Snart 28 år i kollektivtrafiken. Många olika arbetsuppgifter. Aldrig någon karriär. Alltid haft egna principer. Ingen man för ledningssystem, processer och förvaltningsmodeller. En total oförmåga att slicka uppåt.

Så är det. Man är fel man på fel plats. Oftast. Men inte alltid. En gång hade jag en busstation. En sådan borde alla ha. Någon gång i livet. Det är där man lär sig. Om livet och människorna.

I 17 år hade jag ett kontor på Borlänge busstation. Lite olika titlar men alltid med en liten diffus bisyssla som ”driftansvarig”. Monitorerna skulle visa rätt. Dörrarna skulle gå att öppna. Klottret skulle hållas efter och kunder skulle komma med bussen.

Dit gick jag med glädje nästan varje dag. Även om jag naturligtvis surade över överhetens påbud även på den tiden. Men människorna! Förarna som kom förbi och skällde över sakernas tillstånd. Resenärerna som irrade runt. Missförstånden, skratten och så den lite sneda kärleken som kan uppstå i serviceyrken.

Det fanns tid att prata med sorgliga individer som supit bort sina liv. Det fanns tid och möjlighet att reda ut missförstånd och gjuta olja. Man kunde bjuda på en kopp kaffe. Man hade tid att ligga på soffan i köket och läsa engelska musiktidningar på lunchen.

Busstationen var naturligtvis inte min. Sådana kan man inte äga. Sådana äger vi tillsammans. Men någon ska bry sig om de resor vi gör ihop. Att monitorerna visar oss rätt och att det finns möjlighet att få sista bussen till Idkerberget att vända om. Vända om när den där tanten står där med sin rullvagn och gråter.

Tiderna är nya. Busstationerna är avlövade. Receptionerna är stängda. Vaktbolagen ronderar. Övervakningskamerorna sprider sig som maskrosor. Tiden och pengarna finns någon annanstans än i vår vardag.

Om jag ska ha en dröm om samhället. Kalla det en utopi. Då finns den drömmen i skärningspunkten mellan den där busstationen och människorna. Möten. Resor. Kramar. Omsorg.

Någon gång ska vi åter ha tid att bjuda på kaffe och torka en tår.

Alla social management system – långt upp i röven.

Människor. Gemenskap. Det måste vara framtiden. Där ska vi hitta ljuset!

Vad återstår annars?