Folkets hus, tanterna på bingon och jag.

 
Ett sätt att hantera vår tids gigantiska utbud är att bryta ner det till mycket små enheter. Från Spotify fiskar jag upp enskilda låtar. Låtar jag sen stoppar i mitt inre 7-tums vita singelfordral. Spelar dom sen om och om igen. Som jag gjorde då. När kassan var skral och utbudet mindre.
 
Just nu ligger Mark Knopflers ljuvliga lilla bagatell ”Radio City Serenade” i detta vita fordral. ”Every wounded soldier, Needs a lady with a light, To help him through the night”. Det ljuset från Florence Nightingales oljelampa hade vi behövt då. Då när vi blinda och chockskadade vandrade runt i ungdomskärlekens första katastrofer.

 

 
Mark blåser en kyss mot Radio City Music Hall. Jag slänger en mot Svalövs Folkets Hus. En slängkyss med doft av kroppsvarm gul Dominotablett. En tablett fångad med knubbiga fingrar ur fars ask. Den ask han hade i blazerns bröstficka. Doften av hårvatten och svett.
Svalövs Folkets Hus och GK Panterns veckobingo. Där kunde man vinna halva grisar och presentkort hos Gunnarssons. Alla vinster låg presenterade i dignande högar framför scenen. Jag brukade få följa med på tiggarresorna till EPA och Vackrare vardagsvara i Landskrona. Farsan i sitt esse. Prutande, schackrande med stora blöta svettfläckar på nylonskjortan.

 

Bingobrickorna köptes när man passerat kapprummet. Där stod även jag och delade ut gröna genomskinliga plastjetonger som brickorna markerades med. Till jul klädde man mig i luva och gav mig godispåsar att dela ut.

 

Farsan drog i bingohjulet. Läste upp kulornas nummer. Drog dåliga vitsar. Han var en populär bingoutropare. Tanterna lyste. Skratten ekade. Han var även bingoutropare på lite andra ställen i Skåne. Teckomatorp, Dösjebro. Jag fick alltid följa med. Han var snäll på det sättet.

 

I pauserna var kaffeborden dukade. Jörns gammeldansorkester stod oftast för underhållningen. Jag minns att de tränade hemma i vårt vardagsrum några gånger. Trummisen var min idol. Sockerdricka och Eau de Vie.

 

Där på Svalövs Folkets Hus vandrade jag runt mellan de olika salarna. På väg att bli stor. På väg att bli människa. Över alltihop låg tung cigarettrök. Någon doftade sprit i all enkelhet.

 

Man hade tutat i mig att jag bodde i världens bästa land. Jag tyckte nog det men började så smått inse att allting har en baksida. Men det var min by, mitt land och min värld. I köket ångade det och tanterna slamrade med de stora heta kaffepannorna. Där stannade jag oftast och längst. Nypen i kinderna pirrade på ett oförklarligt sätt i min kropp.

 

I detta demokratiska sorl av kaffekokning, i värmen av tanter som nöp mina kinder, blev jag en människa.
Det är varmt och skönt för själen med nostalgi. Att minnas det som var. Men när den blir politisk är det dags att ta fram oljelampan. Aldrig, aldrig lägga blåbrunt fotofilter över barndomens bilder.
 
Allting var inte bättre förr. Det var bara annorlunda.
 
Ps.
Tanten till höger hette Svea. Först mindes jag att hon var farmor till Günther. Han med Ding Dong Song.
Men som kom jag på att hon var Tages mor. Men det är en helt annat historia.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s