Väjningsplikt

Jag känner ömhet för lämna företräde skylten i korsningen vid Ingebjörnsgatan precis där man svänger ut på Bygatan.

En ganska ordinär vägskylt. Väjningsplikt. Stolpen klädd med gula och röda reflexer.

Korsningen Ingebjörnsgatan och Bygatan.  Precis vid MyLivs som tidigare drevs av den sorgsne indiern.

Den indiske man som fick mig att tänka på Alf Robertssons mycket sorgsna ”Livet E Ju Som De E”. Från den där skivan han spelade in efter att han fått stroke. Så ömsint att den lockar fram tårar.

En butik så ledsam att man ville ta indiern i sin famn. Åk hem ville man säga. Åk hem till värmen, dofterna och färgerna.

Men vad visste man om hans liv och hans beslut. Jag teg och köpte en dosa Kaliber ur hans mycket begränsade sortiment.

Det är andra ägare nu. Det var länge sedan jag var inne där. Inte ens skylten om kalvkött för 59 kronor kilot lockar mig längre.

Livet är så rationellt. Det finns så många lagar. Så många måsten. Skrivna och oskrivna.

Den skylten har blivit min vän. Nästan varje gång jag går förbi puffar jag med högerhanden på den fjärde röda reflexen nerifrån.

Alltid på den. Jag har testat även de gula fälten. Men det har aldrig känts bra.

Någon gång om jag i tankar gått förbi skylten sonderar jag terrängen. Är det någon som ser mig? Kan jag gå tillbaka i värdighet?

Om ingen ser så gör jag det. En puff. Ett ”Hej på dig gamle skylt”.

Fjärde röda reflexen nedifrån sitter i perfekt höjd. Ibland när jag känner mig extra kärleksfull eller i behöv av tröst så greppar jag stolpen med båda händerna.

Kan en skylt bli ett heligt ting? Vardagen kan. Den måste vi göra helig för att härda ut.

Ibland stannar jag upp med mina knogar mot stolpen. En kort stund tänker jag då på alla de människor som just i det ögonblicket är som jag. Alla de som just då gör något helt irrationellt.

Trampar på ett brunnslock. Slår med en käpp på en staketpinne. Smeker en parkeringsautomat.  Slickar på en tegelsten. Tror vi är många.

Vi utför handlingar som inte förändrar världen. Ingen kaosteori i världen kan övertyga mig om att en lätt stöt med högerhanden mot min vägskylt startar en revolution i Sierra Leone.

MEN.

Att bli observant på det väldigt lilla. Att lyssna på ljudet av dörren till tvättstugan som stängs.  Stanna i känslan när jag drar upp blixtlåset i min duffel. Stryka med handen över skäggstubben.

Privatare kan det inte bli. Mer världsfrånvänt är svårt att tänka sig. Bruttonationalprodukten förblir konstant Konsumtionen står alldeles stilla.

Här står jag med min hand mot en stolpe i Borlänge.  Det är bara andhämtningen och hjärtslagen. Ibland känner jag närvaron av alla de andra. Han med foten på brunnslocket i Tammerfors. Hon med käppen mot staketet i Dar es-Salaam.

Vi känner inte varandra. Vi kommer aldrig att träffas. Men vår andning och våra hjärtslag. Vi bildar ett nätverk.

Så länge det finns väjningsplikt är vi aldrig ensamma. Förändra världen får vi göra sen.
Sen när vi dragit ett djupt andetag. Sen när vi snabbat på stegen för att inte missa bussen.