En fyllekaja och en hylla med konserver i Torrlösa. Rapport från den tjugotredje tusende etthundrafemtio sjätte morgonen i ett liv.

Dagarna står på rad. Vaknar och går på toaletten. Tvekar mellan sommaryoghurten och vintergröten. Det blir gröt. Finns lite äppelmos kvar från det gamla trädet i Eriksvenstorp. Sista burken från frysen.

Prasslar med morgontidningarna. Falu-Kuriren går fort. Ibland undrar vi varför vi har den kvar i pappersformat. Sällan något som intresserar på djupet. Fast det är en spegling av den stad och den tid vi lever i. Som att hålla upp en lite sprucken rakspegel mot ett morgontrött ansikte.

Läser att en kvinna från Avesta vunnit i TV4:s tävling om veckans bästa väderbild. En tävlingsform jag inte förstår mig på. Man har sina blinda fläckar.

DN prasslar lite längre. Får den dagliga dosen av Erdogan, Putin och NATO. Just där och då med gröt i munnen orkar jag inte ta ställning. Har inga färdiga svar på världens jävelskap.

Byter om från mina nattkläder. Av med minst 20 år gamla boxershorts och en svart t-tröja som det står ”Kreativa kompisar” på. Tassar naken in i sovrummet på lätta fötter och tar fram nya kalsonger ur garderoben. Allt det andra till dagens outfit ligger prydligt i mitt arbetsrum. Sån har jag blivit med åren. Packar min ryggsäck och hämtar en matlåda från Konsum ur frysen.

Världen. Här är jag. Möjligtvis skiter du i mig. Men jag är fortfarande nyfiken på dig. Stannar en stund på yttertrappan och tar in morgonen. Blå himmel med lite värme i kanterna av morgonkylan.

På Gustavs torg ser jag en mamma som håller en flicka klädd i en stor gul overall i handen. Med den andra handen kör hon en barnvagn. Flickan pekar in i portvalvet vid Masmästarens hus. Hon säger något. Mamman böjer sig ner och svarar tålmodigt. Jag blir alldeles varm i hjärtat av alla dessa småbarnsföräldrar och deras telningar på väg till förskolor och jobb. Hur fan orkar dom?

Viker in på Slaggatan och möter en okänd man som nästan lite aggressivt hälsar ”God morgon”. Sådana känsloyttringar är man inte van vid så pass tidigt på Faluns gator. Hälsar tillbaka men det tar en stund att återhämta sig efter överraskningen

Stora torget är alldeles tomt. Ser en kaja som slåss med tre fiskmåsar om en spya vid Pitchers uteservering. När jag passerar verkar det som om kajan vinner. Fyllekaja – så fick den sin etymologiska förklaring.

Buss 152 står inne vid Knutpunkten. En kille stiger på. Han har en tygkasse runt halsen. Den måste ha väldigt långa handtag. På tygkassen kan jag uttyda trycket: ”Jag är utvald”. Han stiger av vid Tallen.

Den där mannen med tygkassen är en distraktion i min inre resa genom speceriaffären i Torrlösa. Jag gör sådana resor numera. Oftast på bussen. Allt är den där jävla Lars Gustafssons fel. Hans böcker har följt mig länge. Jag träter med dom. Ibland älskar jag dom. Den där Lars är knarrig och underbar. Det är liksom varvat.

Min enda personliga kontakt med Lars Gustafsson är att han en gång skickade en bild på en röd brandpost. Tror att det var från Oslo. Den kom till fel Lars Grahn. Skulle till den där namnen som en gång ringde collect call från USA till Marie. Jag var i tvättstugan. Förvirring uppstod.

Speceriaffären i Torrlösa? Läste nyligen Lars Gustafssons vertikala memoarer ” Ett minnespalats”. Där berättar han om den anonyma retorikhandboken ”Ad Herrenium” från åttiotalet före vår tidräkning. Om hur den beskriver det minnespalats man bör bygga. En plats eller byggnad där man stoppar in de minnen som man vill bevara.

Lars Gustafsson bygger sitt minnespalats i Västerås Högre Allmänna Läroverk som det såg ut 1947. Under läsning bestämde jag mig för att bygga mitt palats i speceriaffären i Torrlösa. Så som den såg ut kring 1970 när jag och Johan brukade köpa glass och kola där.

Vet inte riktigt varför den där lilla butiken och den där gråhårige mannen i tjocka glasögon och brun skyddsrock fastnat så i mitt minne. Jag var bara där några gånger. Kanske var jag redan då förundrad över att en sådan liten affär med ett så begränsat sortiment kunde överleva.

Det kunde den naturligtvis inte heller. Den dog med sextiotalets och sjuttiotalets trivialisering av handeln. Då när småaffärerna dog och köpladorna föddes. Men som mitt minnespalats lever den kvar. Denna morgon stoppar jag några kära barndomsminnen bakom raden av konserver med Bullens pilsnerkorv. De står uppe till höger på den bruna trähyllan.

Sen är vi framme. En arbetsdag hägrar. Morgonen försvinner med den första kaffekoppen ur automaten. Imorgon är det den tjugotredje tusende etthundrafemtio sjunde morgonen i detta liv. Troligen blir den lika trivial.

Men det blir ett nytt besök i Torrlösa. Det finns fler minnen att stoppa i hyllorna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s