Om det där att vara människa

Idag var jag och klippte mig. Människor gör det. Åtminstone om de har hår. Själv börjar jag få en kal fläck uppe på hjässan. Den pratar vi aldrig om – min frisör och jag. Vi har en tyst överenskommelse om detta. Vi pratar om annat. Idag bland annat om hennes sambos krigsplacering. Lite osäkra på om man får prata om sådant. Vi pratade om midsommar också. Det får man prata om. Det visste vi. Säkert.

Dit och hem vandrade jag genom en stad som luktade sommar. Den årliga utställningen av tatueringar hade precis öppnat. Hittade ingen personlig favorit men är heller ingen konnässör. Tittade ärligt talat inte så noga. Det finns annat att titta på. Tanter med rullatorer. Gubbgäng med keps. Barn som stojade på den parodi till lekplats som Falu kommun skänkt sina innevånare. Den bredvid Geislerska parken. Hård sten med smulande plastbeläggning – lekparadis för framtidens medborgare. Uteserveringarna var befolkade. Det var liv i luckan.

Ibland tänker jag på evolutionen. På den oerhörda möda och på den initiativförmåga som de första encelliga växterna måste haft för att ta sig upp ur vattnet. Tänker på evolutionens alla återvändsgränder och framgångar. Enligt Zuni indianernas skapelsemyt uppstod livet ur moln och vatten. Äktenskapet mellan jorden och solen frambringade fyra gröna alger. Ur dom uppstod livet. En mer tilltalande berättelse om skapelsen än den där om guden som stod och domderade. Som sa att det skulle bli ljus och sen mixtrade med revben.

I lördags var vi i Ludvika. Där tänkte jag också på evolutionen. Fast först gav jag Marie en kram utanför Systembolaget. Den kom spontant. En av inrättningens mer frekventa gäster parkerad på en bänk vid fontänen höjde handen. ”Så! Precis så ska det vara”, ropade han. ”Man ska ta hand om varandra.” Exakt så är det. Han hade rätt.

Ludvika bjöd på sol och butiker. Efter kinamaten så hamnade vi dock i en av evolutionens mer svårartade återvändsgränder. Nordfront hade startat sin valkampanj. De stod posterade på några platser runt Engelbrektgallerian. Snaggade män med gröna pilkorsflaggor stod posterade i gathörnen. Fruktan är deras partiprogram. Det blev visst tumultartat lite senare. Några ”svartingar” skulle ha stryk. Fast då befann jag mig i reakällaren på bokhandeln. När vi kom ut hade poliserna posterat sig i gathörnen istället.

Miljarder år från att cyanobakterierna började producera syre i haven så landar vi alltså i detta. Miljarder år från en syreproducerande bakterie till män med gröna flaggor. Man skulle vilja backa bandet. Därefter tog vi årets första bad i Norra Hörken. Klottret i omklädningsrummet hade förökat sig. Det var en ny entreprenör i kiosken. Jag åt en varmkorv. Livet var. Som det är på en badstrand. Med en varmkorv.

Mycket snart ska jag resa mig från denna meningslösa text. Jag ska resa mig upp och ta en promenad runt Kålgården. Vid den lilla forsen i Faluån ska jag lyssna på plasket mot stenarna. Jag ska vara alldeles tyst. Ska försöka uppfatta varje enskild ton i strömljudets musik. Hur vattnet glider över stenblocken. Lyssna efter tonen av en droppe som faller i lugnvattnet.

Det är också att vara människa. Att lägga näsan och örat tätt mot det mycket lilla. Lyssna hur evolutionen surrar i varje enskilt grässtrå. Andas det där syret.