Midsommardagens kväll hämtade jag en gul dyna fläckig av kåda. En av de dynor som ligger på hög ovanpå det där skåpet med trädgårdsredskapen och Anton Karlssons uråldriga verktyg. Hämtade mig ett askfat i hamrad koppar från Albert Erikssons gamla uppsättning av rökverktyg. Lyfte ur den väl inrökta pipan och placerade den försiktigt på kopparbrickan.
Hällde upp den sista slurken irländsk whiskey i ett av de där glasen som kommer från Barbro. Tog mitt pick och pack och tog sikte på pumpen. Lutade mig mot det lätt murknade brunnslocket. Det höll.
Ur fickan kom en ecuadoriansk cigarr som jag fått av Kjelle. De engelska tändstickorna av märket Swan har vi köpt på en utförsäljning på Skansen. Någon gammal rest ur Tändsticksbolagets lager. Snoppade cigarren med tumnageln. Tände och drog ett bloss.
Från brunnslockets horisont hamnade jag i ögonhöjd med prästkragarna. Deras stjälkar vajade sakta och lite nervöst i den svaga varma brisen. Gräsmattan har alltmer transformerats till äng och ögonen svepte över kattfötter, låsbräken, midsommarblomster och blåklockor. Från den halvliggande positionen kunde jag räkna till nio Jungfru Marie nycklar.
Kvällen var så pass fri från knott och mygg att cigarröken helt lyckades hålla dem borta. Någon enstaka humla surrade förbi. Dålig på artbestämning av sådana konstaterade jag att dom nog liknade humlorna som bor i dörrfodret vid ingången till verandan. Vad nu dom heter. Hushumlor?
Det hade varit en sådan där varm midsommarnatt som alla drömmer om. På hemväg hade vi sett den traditionsenliga midsommardansen av burnouts på riksväg 66. De svarta slingrande spåren ringlade sig stolt ända mot horisonten. En härlig båttur på Västerdalälven hade gett dagen svalka. Alla förlorade persedlar var upphittade.
Cigarren god. Den irländska whiskeyn smakade som blended irländsk whiskey brukar smaka. Lite tam men helt fri från sura uppstötningar. Allt upplagt för eufori med ögon placerade i höjd med dom som Harry Martinssons brukade betraktade sina tuvor med.
Men världen! Världen trängde sig på bland alla midsommarblomstren. Världen finns. Skottlossning mot homosexuella och högsta domstolar som dömer över kvinnors kroppar.
Fundamentalism av den värsta sorten finns. Den kan vara muslimsk eller kristen. Intolerans och hat lyckas man vaska ur de heligaste källor. Fick lust att binda kransar av alla nyheter som bara sköljer. Fick lust att hoppa som liten groda. Skära havre och samla alla Skaraborgs musikanter i ljudlig protest mot all världens jävlighet.
Då kom några ord av just den där Harry Martinsson flygande. Tunga i gumpen som en humla. Samtidigt lätt fladdrande som en aspfjäril. Det trots allt koppfulla slutet av Kap Farväl.
”Härlig är världen, men dåligt lottad till sitt förstånd. Utan att vi ändrar det lilla och det stora kunna vi inte leva annat än med sorg, ty då kommer det som alltid kommer: orättvisornas isvindar, likgiltighetens gäspningar, krigets tyfoner.
Vi måste lära känna oss själva och världen. Vägen dit går igenom god vilja, god vilja, god vilja.”
Cigarrerna och whiskyglasen tar slut och blir tomma. Men upp ger vi inte. Det kommer fler midsommarhelger. Det kommer regn och det kommer knott. Det kommer också sol och ljusa kvällar.
Dagar, kvällar och nätter då vi måste lära känna oss själva och världen!
Exakt på gränsen mellan lycka och överlevnad 