Förhoppningsmaskiner

Regnet smattrade mot fönstret. Det vilade ett stilla lugn över ett kontor som satt och halvsov mitt i en semesterperiod. Lunchens falafelrulle smakade som falafelrullar smakar mest. Varken mer eller mindre. Den dryck från automaten som skvalpade i koppen. Den påminde svagt om kaffe.

Natten hade varit ett tumult av blixtar och knallar. Hade sett dem avteckna sig mot rullgardinen. Inklämd mellan två flickor tordes jag inte gå upp och glutta genom fönstret.  Lyssnade en stund på mullret. Somnade dock snart till den ljuva sömn som vaggas av andedräkten och kroppsvärmen av barn. Den som hastigt bryts när man plötsligt får en fot i magen…

Vi hade badat i det som nästan var en rekordvärme. De hade gungat och han som gav fart hade rusat som en dåre mellan gungorna för att sätta ”superfart”. De hade tävlat och han hade alltid kommit sist. Ibland belönad med en bronspokal. Ibland bara med en simpel bajsmedalj.

När de hade somnat efter ”Kenta och barbisarna” låg jag alldeles stilla och lyssnade på deras andning. Den där absoluta närvaron och stillheten. Livet. Vad är det egentligen?  Vad är meningen? I andningen och dofterna från varma barn finns hopp. I små kroppar bor små förhoppningsmaskiner.

De bär på sina rädslor. De bär på allt det som vårt samhälle lärt dem.  De tävlar och de slåss. De vill komma först och den är ”bara min”. Men de bär också på kärleken. Hos dom bor kramarna och de blöta pussarna. Det sant mänskliga. Alla våra rädslor och våra tillkortakommande. De bär vårt hopp.

Miljardärerna hyvlar skärgårdstomter. Breder gigantiska soldäck över världen. Förnekelsemaskinerna går på högvarv. Vi ska inte göra några uppoffringar. Inte ska vi. Inte ska vi som surfar bland de högre percentilerna i det mänskliga lotteriet. Det är inte vårt fel. Vi förtjänar vårt välstånd.

Det reaktionära gubbväldet tar sina djupa andetag. Abort är mord. Främlingsfientlighet är som traktor pulling för nationella själar. Alla förlustval är riggade. Felen finns alltid någon annanstans. Hos de som inte är som vi. De som är ett hot.

Vad gör man? Vart tar man vägen?

Man kan bara vara en anständig människa. Vi har en väldigt lång väg att gå. Ingenting kommer någonsin att bli perfekt. Vi kommer att göra fel.  Men så länge vi bär på där kramarna. De där blöta pussarna. Då kan vi aldrig gå vilse. Aldrig helt vilse.

Kärleken är möjlig!  Livet är värt att leva!