En blues för Skromberga

Ibland kan man misströsta. Trots det kommer jag ALDRIG att nicka instämmande till det där som Säven brukade säga. Det som han sa vid bordet på Vita Hästen.  Det där sjappet i Ekeby där man kunde spela skivor på jukeboxen, dricka en läsk eller ta sig en bir. Där det serverades mat och där det vid begravningar ströddes granris utanför ingången. Hela vägen från trappan till trottoarkanten.  Målaren Bengt-Lennart brukade sitta där och göra sina imitationer av farbror Sven i Barnens brevlåda.

På Vita hästen berättade Säven och Purberg om sina eskapader. Trollkarlen och svärdslukaren Nisse Ågren satt där. Honom ska vi inte glömma. Johan Amerikanare var också där förstås. Han med sina fabulerade historier om livet i Amerika.  Detta var också skådeplatsen för John ”Salla” Anderssons och Albin Trues beryktade boxningsmatch. Den som avslutades på grund av obalans och dåligt fotarbete. Enda riktiga fullträffen fick Albin True in på Kal Brännare. Kal som satt på en stol och såg på. Kal hasade av stolen. Det gick bra. Lite blåmärken bara.

”Det är en jäkla tur att man har framtiden bakom sig”, brukade Säven säga. Den nostalgin köper jag inte. Nickar aldrig instämmande. Billesholm, Bjuv, Ekeby och Skromberga. Det skånska rostbältet. Visst var mycket där bättre förr. När alla fabrikerna fanns kvar. Innan strukturomvandlingarna och innan man lokalpolitiskt lade till ett D efter S:et.  

På den tiden Blixts automat fortfarande fanns.  Träffpunkten där man kunde förlusta sig med en lemonad för en femtioöring. Eller stoppa i två kronor och femtio öre för ett paket Bill utan filter. Bildjournalen köpte man i Manges kiosk. En resa till Helsingborg med ett restaurangbesök på Terrassen vid Kärnan. Det var ett besök i Himmelriket

Nostalgin är varm i byxorna precis när man pissat på sig. Silikosen och de utslitna ryggarna glöms i ett allt var bättre förr. Fjortonåringar på bruket efter den sjuåriga folkskolan. Är de det vi längtar efter? Eller är det möjligen utedassen? MEN. Visst var världen överskådligare. Visst var det närmre mellan människorna. Innan kommersen löpte amok. Innan välståndet gick över styr.

Var exakt gränsen mellan Ekeby och Skromberga går är lite oklart. De ligger liksom kloss i kloss. Från Skrombergaverken kom kakelplattorna till operahuset i Sydney. Fast det var inte byggt när grannens Eva-Mona fick ihop det med en kille från Skromberga. De var i tonåren. Jag var i de knubbigare pojkåren. Stod nog mest och blängde över spireahäcken. Jag sket i kakel. Det var ett som var säkert.

Skromberga har sedan dess varit en bjälke i mitt öga. Eva Monas och mina föräldrar umgicks en del. Jag tyckte att Eva-Mona var mesig och hade pipig röst. Det var med hennes syrra jag brukade spela Hep Stars på grammofonen. Den med högtalare i locket.  Farmer John och Cadillac. Det var inget fel på den där killen från Skromberga. Skötsam kille. De gifte sig sen. Tror de fick barn och flyttade till Asmundtorp.  Hoppas de blev lyckliga. MEN. Jag var övertygad om att han var en idiot. Det var dialektens fel.

De som bodde i Skromberga och Ekeby pratade en rotvälska. En rotvälska som inte var av denna världen. Tyckte man. Alltså måste de vara dumma i huvudet. Allihop. Trodde man. Detta var ett oemotsagt faktum i den närmsta knubbiga pojkkretsen. Rotvälskan började i höjd med Axelvold och Kågeröd. Sen blev den jävligare ju längre västerut man kom. På något sätt trodde vi nog också att idiotin ökade logaritmiskt. Efter att man passerat Böketofta fick den sitt epicentrum i Skrombergatrakten.

Ergo = Alla från Skromberga är dumma i huvudet. Så kan osäkerheten se ut. Osäkerheten för det som i en mycket liten värld är främmande.  En slags logik som en del ljushuvuden fortfarande praktiserar i förhållande till allt det som känns främmande

Skromberga har sen sakta suddats ur mitt medvetande. Har liksom aldrig haft vägarna förbi.  Orten har blivit en dammig prick i det där skånska rostbältet. Men så dök den helt plötsligt fram igen. När jag googlade efter namnet på en frisör. Han som klippte mig som barn.  Honom hittade jag inte.

Istället hittade jag en skrift från Skromberga Akademi. ”Ung i Skromberga och Ekeby under förra seklet”. En samling uppväxtberättelser från 1930-1960 talen. Mycket nostalgiska för en som växt upp i en by som nästan såg likadan ut. Bortsett från dialekten då.  Små välskrivna berättelser om skola, arbete och fritid.

En liten pärla är berättelsen om en femtonårig flickas första jobb på Bollexpeditionen hos Tretorn i Helsingborg.  Där förmännen Johnsson och Jönsson satt mitt emot varandra och delade på ett stort, mörkt och klumpigt skrivbord.  I en lång rad i mitten av deras skrivbord stod det stora pärmar uppställda för att avskärma herrarna från varandra.

De talade inte med varandra utom i allra yttersta nödfall.  Förman Jönsson var ibland så irriterad av förman Johnssons närvaro att han drog upp överläppen, visade tänderna och fräste likt en ilsken katt. Allt är inte nytt under solen och i arbetslivet.

Ergo = Vi har inte framtiden bakom oss. Vi har den framför oss. Vi kan sörja en del av det som förvunnit. Glädjas åt en del av det vi lämnat bakom oss. Ur nostalgin kan man plocka russin. Det liv vi lever nu är inte perfekt. Vi måste också förändra vårt sätt att leva.

Om jag bara kunde få till en hyfsad bluestolva skulle jag tillägna den till Skromberga. Gråta lite över allt det som de förlorat. Yla över mina egna fördomar. Skrika ut min osäkerhet. Men också skryta om allt det vi vunnit. Kärleken vi bär bland oss. Framtiden ligger framför oss. Som ett alldeles oskrivet notblad.

En gång i framtiden kommer vi göra kakel i det här landet igen.

C,C,C,C7,F7,F7,C,C,G7,F7,C,C